Jag läste din artikel ”Svensk humaniora på engelska – en svår men nödvändig kombination” i Tvärsnitt nr 2/05, där du bl.a. förordar att fler avhandlingar ska skrivas på engelska inom humaniora. Vissa frågor inställer sig dock.

1. Du skriver att ”Fram till ungefär år 1800 var det en självklarhet att alla vetenskapsgrenar skulle diskutera och avrapportera på ett och samma språk, nämligen latin.”

Beskrivningen gäller väl enbart Europa och de länder, som koloniserades av européer? Finns det inte en viktig skillnad gentemot dagens situation, nämligen att latinet var ingens modersmål? När engelska används som vetenskapligt språk, måste man också komma ihåg att engelska är modersmål för 380 miljoner människor och att universitet i engelskspråkiga länder, engelskspråkiga forskare och lärare automatiskt har en konkurrensfördel i fråga om språkbehandlingen.

2. Du skriver att ”naturvetarna höll däremot längre fast vid latinet, innan man bytte till engelska”. Den här beskrivningen måste väl ändå vara förenklad? Mig veterligt måste alla doktorsavhandlingar i Frankrike fortfarande skrivas på franska. Dessutom skrevs det väl en hel del naturvetenskapliga avhandlingar på tyska i Norden – och särskilt i tysktalande länder! - fram till andra världskriget? Användes engelska också som avhandlingsspråk i Sovjetunionen och Östblocket fram till 1990? Hur har det varit i Spanien och Sydamerika?

3. Du skriver att ”vi borde också fundera över om vi inte inom humaniora och samhällsvetenskap åtminstone borde bli mer tvåspråkiga, om nu inte helt engelskspråkiga.”

Ditt första argument är att humaniora och samhällsvetenskap utsätts för mer direkt konkurrens från naturvetenskap, teknik och medicin och genom den EU-finansierade forskningen än tidigare. Du kritiserar med rätta mekaniska mätningar som citeringsindex. Dessa kan ju aldrig skilja mellan en positiv, neutral eller negativ citering. Samtidigt skriver du att ”Det är svårt att med trovärdighet hävda att svensk forskning på ett visst område är framstående, om det inte går att påvisa att den rönt något som helst intresse i andra länder. Och hur kan den röna sådant intresse, om den enbart presenteras på svenska?”

Plötsligt blir språket huvudförklaringen. I det ”Citeringsindex för nordiska forskare 1981 – 2003” (bortse i detta sammanhang från min tidigare anmärkning om mekaniska mätmetoder), som Bo Sundqvist och Lena Marcusson återgav i sin artikel ”Sämst i klassen?” i Svenska Dagbladet den 13/10 2005, framkommer det att svenska forskare citeras allt mindre, trots att de fortfarande ligger över världsgenomsnittet. Både danska och norska forskare har passerat de svenska. De finska forskarna har tidvis haft bättre resultat än de svenska, men fallit tillbaka under de senaste åren. Menar du att detta i första hand beror på att svenska forskare använder engelska som avhandlingsspråk i mindre utsträckning än sina danska eller norska kollegor? De båda författarna anser i stället att statlig toppstyrning, snåla forskningsanslag och avsaknad av framtidsvisioner är viktigare förklaringar.

4. Du skriver också att ”Den ökade konkurrensutsättningen är en följd av den ökande betoningen på accountability inom politiken, det vill säga att det blivit allt viktigare att kunna visa att skattemedlen används på ett optimalt sätt. En annan närbesläktad aspekt av denna problematik är den stora vikt som idag tillmäts jävsproblematiken."

Men är denna ”accountability” (ansvarsskyldighet) höjd över all kritik, är den självklar på något sätt, speciellt hur den ska omsättas i praktiken? På vad sätt kan man kräva att forskning inom humaniora och samhällsvetenskap ska generera mätbara resultat? Om vi tar historiska exempel, så genererade väl varken Platons eller Aristoteles statsteorier några mätbara resultat på kort sikt, i Platons fall var det snarast fråga om negativa i så fall. Däremot har deras teorier utövat ett långvarigt inflytande, men hur ska detta mätas? Sak samma kan säkert också gälla naturvetenskaplig forskning. Newtons manusskript till ”Philosophiae Naturalis Principia Mathematica” låg och skräpade någonstans i många år och resultaten av Mendels ärftlighetsforskning upptäcktes efter hans död.

5. Du skriver med anledning av jävsproblematiken att ”det blir avgörande att kunna hitta oberoende granskare av forskningsansökningar…” och att ”ansökningar på engelska gör det åtminstone möjligt för oberoende granskare ett läsa”. Är det något stort problem att skriva ansökningar på både svenska och engelska? Om de är skrivna på svenska, kan forskningsansökningarna under alla förhållanden läsas av personer från det nordiska språkområdet, som omfattar minst 20 miljoner människor.

6. Du menar att ”de svenska resultaten bör rapporteras tillbaka till den pågående internationella diskussionen” och följaktligen att fler, helst alla, avhandlingar bör skrivas på engelska för att möjliggöra detta.

I SULF nr 16/2005 intervjuas Björn Melander, som säger: ”Vi borde ha ett krav på våra universitet och högskolor att ha en språkstrategi som säger att studenterna ska kunna använda både engelska och svenska när de är färdiga med sin utbildning. Och att gå över till att författa avhandlingar på engelska är inte en självklar väg till kvalitet inom forskningen. Exempelvis är språket arbetsredskapet inom vissa delar av humaniora, som litteraturvetenskap, och man måste skriva nyanserat och inkännande.Då kan det vara en strategi att skriva på modersmålet för att kunna uttrycka sig nyanserat och sedan, om det finns behov, låta översätta texten för en internationell publik.”

Björn Melander anser därför att det borde skapas resurser för kvalificerad översättning. Är inte den väg, som Björn Melander anvisar, mer framkomlig? Redan nu måste de som skriver sina avhandlingar på engelska ofta ha språkgranskare. Varför inte löpa linan ut och låta kompetenta översättare översätta bra avhandlingar på svenska till engelska eller andra stora språk? Det är också tråkigt att du aldrig tycks reflektera över möjligheten att också skriva på tyska, franska eller spanska.

7. Du skriver att ”Slutligen kompliceras vår uppgift av att en del menar att humanister skulle ha ett särskilt ansvar för att inte svenskan inte vidkänns några ’domänförluster’. Såvitt jag förstår, åläggs inte kemister samma ansvar.”

Min uppfattning är att alla inom universitetsvärlden, oberoende om de är naturvetare, humanister eller samhällsvetare, har samma ansvar för att upprätthålla svenskan som vetenskapligt språk. Anser inte du det? Universitet och högskolor har samma ansvar som alla andra myndigheter eller institutioner i detta avseende så länge de finansieras med skattemedel. Att det länge har bedrivits en låtgåpolitik i fråga om svenskans respektive engelskans ställning inom högskolan från statsmakternas sida, bör inte tas som intäkt för att fortsätta en politik som innebär att svenskan helt utraderas som vetenskapligt språk. Det betyder också perspektivet måste vidgas – det måste i varje fall vara vidare än grodans i botten av en brunn.

Detta öppna brev publiceras på Språkförsvarets hemsida – http:/www.sprakforsvaret.se/. Vi publicerar naturligtvis gärna ett svar från din sida.

Med vänlig hälsning

Per-Åke Lindblom

7/11 2005

 

Tillbaka till Brevarkivet