Den 18/3 2008 överlämnade Språklagsutredningen ”Värna språken – förslag till språklag” till kulturministern. Förslaget till språklag anger fr.a. svenska språkets status. Lagen syftar också till att värna svenskan och den språkliga mångfalden samt ”den enskildes tillgång till språk”. De nationella minoritetsspråkens ställning regleras också i annan lag.

Ramlag

Det kortfattade författningsförslaget har karaktären av en ramlag, som kan byggas ut och kompletteras. Förslaget innehåller flera viktiga markeringar som:

* att svenskan är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden (5 §);
* att det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas och för att för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och teckenspråket (6, 8 och 9 §);
* att svenska är officiellt språk i internationella sammanhang och i EU. Den som företräder Sverige i EU ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk (13 – 14 §);
* att den som har ett annat modersmål, läs invandrarspråk, än de språk som anges i första stycket, ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål (15 §).

De flesta ledarredaktioner som har kommenterat lagförslaget, har gjort det i positiva ordalag. Någon större debatt har inte utbrutit på tidningarnas debattsidor. Det betyder att remissrundan förmodligen kommer att bli viktigare för regeringspropositionens utformning än tidningsdebatten. Propositionen förväntas läggas tidigt i höst.

Språk är också en rättighet

Utredningen föreslår att svenska ska betecknas som huvudspråk. Benämningarna officiellt språk eller nationalspråk är dock att föredra. Benämningen officiellt språk vore helt konsekvent, eftersom svenska språket i lagförslaget redan betecknas som Sveriges officiella språk i EU och i internationella sammanhang. Benämningen nationalspråk, som också används i den finländska språklagen, skulle kunna markera en viss samhörighet med denna.

”Värna språken har ”utformats som en skyldighetslag med skyldighet för det allmänna både att värna språk och att svara för att enskilda får tillgång till språk.” (sid. 208) Den boskillnad som utredaren försöker upprätta mellan en skyldighets- och en rättighetslag är omöjlig att upprätthålla i praktiken. Om man ser till tre av Sveriges grundlagar, d.v.s. regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, innehåller samtliga rättighetskataloger. Frågan om skyldigheter och rättigheter är helt enkelt två sidor av samma mynt. Om svenskan ska kunna användas inom alla samhällsområden är det faktiskt fråga om en rättighet för medborgarna! Därför måste en språklag vara så utformad att den enskilde medborgaren kan åberopa denna i den händelse medborgarens språkliga rättigheter kränks.

Resonemanget om att språklagen endast ska vara en skyldighetslag beror förmodligen på regeringens kommittédirektiv (Dir 2007:17), som hävdade  att ”inte heller bör sanktioner knytas till en språklag”. En språklag riskerar att bli verkningslös, om den inte innehåller bestämmelser om sanktioner så som många av de språklagar, som är i bruk i Europa, gör. Svensk lagstiftning är heller inte främmande för sanktioner. Språkförsvaret har förtecknat 38 lagar och förordningar, som innehåller sanktioner i form av vitesbestämmelser.

Språklagens räckvidd

Den föreslagna språklagen ska omfatta det ”allmänna”, som definieras som ”offentlig verksamhet som utövas genom staten, primärkommunerna och landstingen. De statliga och kommunala organen utgörs av beslutande politiska församlingar, dvs. riksdagen, kommunfullmäktig och landstingsfullmäktig, samt myndigheter, dvs. regering, domstolar och förvaltningsmyndigheter (sid. 218).” Problemet är att det inte finns någon exakt definition av vad en förvaltningsmyndighet är. I stället bör språklagen vara tillämplig för all offentlig verksamhet, som finansieras med skattemedel, men även för företag, som i huvudsak ägs av svenska medborgare, och alla företag, som upprättat någon form av avtal med svensk myndighet, som genererar inkomster till dessa företag.

Regeringsformens paragraf 4 stadgar att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas.” Därav följer också att riksdagen ytterst ska avgöra hur skattemedel används för språkbruket i Sverige.

Fler övergripande bestämmelser behövs

En ramlag måste ändå innehålla övergripande bestämmelser beträffande viktiga domäner. Underordnade förordningar eller föreskrifter ska kunna ”hängas upp” på dessa övergripande bestämmelser. Dessutom ska de övergripande bestämmelserna i en språklag stimulera, eller tvinga fram, mer detaljerade och konkreta bestämmelser i form av underordnade förordningar. De domäner som borde ha behandlats i ”Värna språken” är undervisningsspråk i grund- och gymnasieskolan och inom högskolan, svenska språkets ställning inom näringslivet, konsumenträtt, massmedia och namngivning.

Nu innehåller i stället författningsförslaget en märklig paragraf (3§), som lyder:
”Om en annan lag eller en annan förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.” Konsekvensen av denna formulering är att språklagens status blir oklar. Vad kommer att gälla egentligen?

Tålmodig kamp

Förslaget till språklag, ”Värna språken”, representerar alltså ett steg framåt. Det är viktigt att en språklag, som reglerar svenska språkets och de andra språkens ställning, antas under innevarande regeringsperiod. Samtidigt behöver det föreliggande förslaget förbättras. Men det är bättre med en språklag, som framhäver svenska språkets ställning, indirekt främst gentemot engelskan, än ingen alls. Det är fråga om att baxa fram en språklag steg för steg och praktiken kommer säkert att utvisa om en språklag utan sanktioner kan bli tillräckligt slagkraftig.

Per-Åke Lindblom