Utbildningsdepartementet
Kulturdepartementet
Utbildningsutskottet
Kulturutskottet
Skolverket
Högskoleverket
 
På relativt kort tid har förståelsen av danska och norska gått tillbaka i Sverige, i synnerhet bland ungdomar. Den nordiska språkgemenskapen är unik och bygger på det faktum att de tre fastlandsskandinaviska och samhällsbärande språken, danska, norska och svenska, är närbesläktade och sinsemellan förståeliga. Finland, som har två nationalspråk, finska och svenska, knyts till den nordiska språkgemenskapen genom att även undervisning i svenska är obligatorisk för alla. På samma sätt är undervisningen i danska obligatorisk i Island, Färöarna och Grönland. De som har nationella minoritetsspråk som modersmål talar nästan alltid även ett skandinaviskt språk.

Norden som region har i mångt och mycket en gemensam historia och kultur. Det är ingen tillfällighet att det sedan länge finns ett välutvecklat, institutionellt samarbete ända upp på regeringsnivå mellan de nordiska länderna. Den mellannordiska handeln är mycket viktig och allt fler nordiska företag investerar – eller går samman med företag – i andra nordiska länder. Kontakterna mellan nordborna på det personliga planet, i arbetslivet, inom utbildningen och på fritiden ökar stadigt. Antalet svenskar som arbetar eller studerar i Norge och Danmark har ökat markant de senaste åren liksom antalet danskar som bosätter sig på andra sidan Sundet; norrmän är den överlägset största turistgruppen i Sverige med danskar på tredje plats och finländare på sjunde. Chartergrupper kan fortfarande ofta vara samnordiska.

Danska, norska och svenska är sinsemellan förståeliga språk. En svensktalande kan i princip tala svenska med en dansktalande eller en norsktalande, som i sin tur kan använda sitt eget språk. Enligt en klassisk tumregel är 50 procent av orden i danska, norska och svenska lika, 25 procent nästan lika och bara 25 procent olika. Med liten ansträngning får man, genom att utveckla sin receptiva kompetens, tillgång till ett språkområde som omfattar omkring 20 miljoner invånare med all dess vetenskapliga och kulturella produktion. Det är naturligtvis ännu lättare att läsa något av de övriga skandinaviska språken än att förstå talspråken. I ett läge då engelskan befinner sig på frammarsch som utbildnings- och högstatusspråk och expanderar på samtliga nordiska språks bekostnad, måste man också inse att den mellannordiska språkförståelsen kan fungera som motvikt till engelskan.

Den senaste omfattande undersökningen av grannspråksförståelsen i Norden, ”Håller språket ihop Norden?”, som genomfördes av Lars-Olof Delsing & Katarina Lundin Åkesson 2005, visar dock att grannspråksförståelsen i Norden, särskilt bland ungdomen, har försämrats sedan 1976 (Mauruds undersökning). Sammanlagt ingick 1850 gymnasieungdomar i Norden i denna undersökning. Enligt undersökningen var norrmännen bäst på både svenska och danska. Färingarna var dock bäst på danska. Danskarna var något bättre på norska än svenska och svenskarna något bättre på norska än danska. De norska invandrarna var t.ex. bättre på danska än infödda svenskar. I en efterföljande delundersökning av Delsing & Lundin, som skedde ett halvår efteråt, visade det sig att de nordiska gymnasieungdomarna erhöll bättre resultat i engelska än i grannspråken. Men detta resultat är helt avhängigt om gymnasieeleverna har fått någon undervisning i grannspråken eller inte. Undersökningen visade också att den äldre generationen hade bättre kunskaper i grannspråken än gymnasieungdomen. Under de trettio år som har gått mellan de båda undersökningar har norrmännen blivit bättre på grannspråksförståelse jämfört med danskar och svenskar, medan svenskarnas grannspråksförståelse hade blivit något bättre än danskarnas. Undersökningen visade också att hälften av de danska och norska gymnasieeleverna hade fått grannspråksundervisning mot bara en fjärdedel av de svenska.

Dessutom kan man konstatera att svenskt och danskt talspråk ytterligare har glidit isär, främst på grund av en snabb ljudutveckling i danskan.

De nordiska utbildningsministrarna antog 2006 Deklaration om nordisk språkpolitik, som f.ö. inte är juridiskt bindande. I denna formuleras en demokratisk språkpolitik för det mångspråkiga Norden:

”Utgångspunkten för den nordiska språkpolitiken är att Nordens samhällsbärande språk är och förblir starka och levande, att de som samhällsbärande språk förblir samhällsbärande och att det nordiska samarbetet även fortsättningsvis bedrivs på de skandinaviska språken, d.v.s. danska, norska och svenska.”

Vid sin session hösten 2007 uppmanade Nordiska Rådet också Nordiska Ministerrådet att prioritera genomförandet av språkdeklarationen och att ta initiativ för att stärka grannspråksförståelsen.

Språkvetare i alla nordiska länder publicerade den 19/5 2008 ett öppet brev, ”Bilda ett nordisk språkcentrum!”, i vilket det bl.a. hette:

”De (dessa intentioner – vår anm.) svarar också väl mot den faktiska språksituationen i Norden, där kontakterna mellan nordbor i arbetsliv, utbildning och fritid ökar för snart sagt var dag.

Men samtidigt som språkgemenskapens samhällsekonomiska betydelse växer, måste man konstatera att den nordiska grannspråksförståelsen går tillbaka på många områden, särskilt bland stora grupper yngre nordbor. Det är ett allvarligt hot och en stor utmaning för den nordiska språkgemenskapen.

Det nordiska språksamarbetet har en alldeles för svag institutionell bas för att möta dessa utmaningar. Det står klart för oss undertecknare, som alla i många år – i vissa fall i årtionden – arbetat med nordiskt språksamarbete, att behovet av långsiktighet och stabilitet i språksamarbetet på nordisk nivå blir alltmer akut.”

Vi stöder detta förslag om ett nordiskt språkcentrum liksom exempelvis initiativet att utbilda 60 nordiska språkpiloter till 2009, vilket naturligtvis är långtifrån nog. För vårt vidkommande vill vi emellertid fokusera på grannspråksundervisningen i grundskolan och gymnasiet liksom de skandinaviska språkens ställning inom högskolan.

Det är nämligen mycket avslöjande att endast en fjärdedel av de svenska gymnasieungdomarna, enligt Delsings & Lundins undersökning, hade fått någon grannspråksundervisning. Vad kan det bero på?

En mycket viktig orsak är de oprecisa ämnes- och kursbeskrivningarna av svenskämnet i både grund- och gymnasieskolan.

Kursplanen i svenska på grundskolan anger i ”Mål att sträva emot”, d.v.s. strävandemålen för eleven: ” …får erfarenheter av språken i de nordiska grannländerna samt en orientering om det samiska språket och övriga minoritetsspråk i Sverige,” och i uppnåendemålen”…kunna läsa till åldern avpassad skönlitteratur från Sverige, Norden och från andra länder…”. Detta är oklart: är syftet att bidra till ökad receptiv kompetens i danska och norska, eller inte?

I Skolverkets beskrivning av svenskämnet på gymnasiet i "Mål att sträva emot", d.v.s. strävandemålen, heter det: ” eleven (…) uppövar sin förmåga att förstå talad och skriven norska och danska och får kännedom om litteratur, språk och språksituation i hela Norden inklusive minoritetsspråken i Sverige. ”  Uppnåendemålen för kursplanerna i Svenska A, B och C innehåller däremot inte ett enda ord om att eleverna ska uppnå receptiv kompetens i danska och norska eller om grannspråken överhuvudtaget.

Kursplanerna i Matematik A och B på gymnasiet är däremot betydligt mer konkreta vad gäller uppnåendemålen. Några exempel:

Matematik A i ”Mål som eleven ska ha uppnått efter avslutad kurs ... kunna ställa upp och tolka linjära ekvationer och enkla  potensekvationer samt lösa dem med för problemsituationen lämplig metod och med lämpliga hjälpmedel. ” Matematik B:s  uppnåendemål: ” (eleven ska)…kunna tolka, förenkla och omforma uttryck av andra graden samt lösa  andragradsekvationer och tillämpa kunskaperna vid problemlösning; ” och ”kunna arbeta  med räta linjens ekvation i olika former samt lösa linjära olikheter och ekvationssystem med grafiska och algebraiska metoder.”

Uppnåendemålen i matematik är alltså precisa, och skulle kunna vara detta också inom svenskämnet i fråga om kompetens i grannspråken, precis som målen i övriga skolspråksstudier. Ungdomar i Sverige skulle med små medel få tillgång till en betydligt större språkgemenskap än vad de idag tror sig ha. Preciserade mål för kunskaper i en ”skandinavisk ordskatt” om ett antal hundra ord är ett inte alls orimligt mål i ungdomsskolan.

De nationella proven i svenska har tidigare alltid innehållit en text på vardera danska och norska, vilket alltid haft ett stort symbolvärde; på senare år har bara en text på antingen danska eller norska förekommit. Bottenrekordet slogs i och med det nationella provet i svenska ht 2007, ”Dröm och verklighet”, då endast en strof från Hávamál på isländska och i svensk översättning ingick. Detta var naturligtvis bara utsmyckning. Syftet med grannspråksundervisning har aldrig varit att eleverna ska uppnå receptiv kompetens i isländska, färöiska, finska, inuit eller de nationella minoritetsspråken, eftersom inget av dessa språk är inbördes förståeligt med svenskan. Undervisningen om dessa språk är enbart informativ. De senaste konstruktionerna av de nationella proven visar att Skolverket är genuint ointresserat av grannspråksundervisningen och den mellannordiska språkförståelsen. Det är också absurt att de som läser svenska och svenska som andra språk ska ha samma nationella prov, så länge kursplanen i det senare ämnet inte har samma mål i fråga om grannspråksundervisningen.

Mot denna bakgrund yrkar vi att

a) regeringen, i synnerhet kultur- och utbildningsdepartementen, och riksdagen ska ta ett helhetsgrepp om den mellannordiska språkförståelsen och förverkliga den nordiska språkdeklarationen från 2006;
b) kursplanerna i svenska i både grund- och gymnasieskolan klart och tydligt ska markera att grannspråksundervisningen är obligatorisk och att målet är att eleverna ska uppnå receptiv kompetens i fråga om danska och norska;
c) användningen av danska och norska ska vara jämställd med användningen av svenska inom högskolan;
d) man inom högskolan hellre ska använda läroböcker på norska och danska än engelska, om de i övrigt håller samma nivå;
e) Utbildningsdepartementet och/eller Högskoleverket ska genomföra en inventering av vetenskapliga tidskrifter och förlag som publicerar vetenskaplig litteratur på de nordiska språken;
f) att den svenska staten ska bidra med ekonomiska resurser för att understödja tolkning i samband med det nordiska samarbetet, i de fall där deltagare föredrar att använda sitt modersmål framför att kommunicera på ett fastlandsskandinaviskt språk;
g) SVT och TV4 allvarligt bör överväga att inte textöversätta filmer och program på danska och norska till svenska utan texta dem på respektive språk, d.v.s. på danska och norska;
h) regering och riksdag skall verka för att minst en TV-kanal från vardera Norge, Danmark och Finland skall ingå i det basutbud av kanaler som varje kabel-TV-leverantör erbjuder sina tittare;
i) regering och riksdag tydligt bör markera sitt stöd till den mellannordiska språkförståelsen både i ord och praktisk handling.

Ju tydligare de skandinaviska länderna institutionellt försvarar kunskaperna i grannspråken i Norden, desto bättre värnar de också det egna nationella språket som samhällsbärande språk och därmed förstärks även kunskapen om vår gemensamma historia och kultur.

Per-Owe Albinsson, Enskede/Irene Engström, Mönsterås/Tord Gyllenhammar, Göteborg/Olle Käll, Gävle/Per-Åke Lindblom, Spånga/Marianne Lindholm, Ronneby/Kjell Lundquist, Lund/Hillo Nordström, Norsborg/Kjell Rindar, Stockholm/Arne Rubensson, Årsta/Michaël Stenberg, Malmö

Medlemmar i nätverket Språkförsvaret

8/8 2008