2008-08-18
Regeringskansliet
Utbildningsdepartementet
Gymnasieenheten
Ämnesråd Sten Ljungdahl
Hej! Tack för svaret. Vi är naturligtvis väl bekanta med att ansvarig minister inte får göra några direktingripanden. Detta vore ju rent ministerstyre, vilket ligger utanför demokratins spelregler. I vårt tycke har det dock varit alldeles för tyst när det gäller friskolornas verksamhet och friskolereformens konsekvenser. Vi anser även att kontrollen och uppföljningen av friskolorna är undermålig och vill därför informera ansvarig minister om vår syn på saken. Vi har även kontaktat Skolverket i frågan.
När det gäller exempelvis Internationella Engelska Skolan (IES) och dess verksamhet, så ifrågasätter vi starkt om skolans utbildning verkligen kan ge eleverna svenskkunskaper och färdigheter ”som till art och nivå väsentligen svarar mot de kunskaper och färdigheter som ska förmedlas inom motsvarande skolform i det offentliga skolväsendet”. Hur ska detta kunna ske då hälften av undervisningen redan i åk 4 sker på engelska ? Eleverna är då 10 år gamla (!!!) och har knappast färdigutvecklat sin svenska. I IES gymnasium sker utbildningen sedan till 90 % på engelska. Konsekvensen blir att svenska elever läser 90 % av sin utbildning på ett främmande språk och sitt (i de flesta fall) modersmål, som hemspråk i sitt eget land!
Detta bekostat av skattemedel. En jämförelse: När det gäller elever med invandrarbakgrund, finns det en pedagogisk teori som bygger på att det är mycket viktigt att dessa får möjlighet att förkovra sig i sitt modersmål, för att därefter kunna tillgodogöra sig svenska. På samma sätt måste det, enligt denna teori, rimligen förhålla sig vad gäller utvecklandet av svensk-kunskaper i förhållande till engelskan. Det finns undersökningar som visat att elever som undervisats på engelska, inte blir nämnvärt mycket bättre i ämnet än de som undervisats i engelska på sedvanligt sätt, d.v.s. som främmande språk, och att de dessutom (och vad värre är) erhåller sämre svenskkunskaper. Det talas också om en minskad interaktion mellan lärare och elever. Det är absurt att skattepengar ska finansiera en verksamhet där risk för ovanstående symptom finns.
Enligt oss inleder utbildningen vid IES ett reellt språkbyte hos eleverna, då engelskan för närvarande har en mycket hög status ibland människor ur den yngre generationen. Det är dessutom hos dessa ungdomar, som ett språkbyte alltid börjar. Bara det faktum att eleverna ofta talar engelska med varandra, även utanför skoltid, visar hur de ”utvecklas” till att nedvärdera svenskan i förhållande till engelskan. Lägg därtill att skolan lär ha anställt rektorer som (åtminstone i vissa fall) ej behärskar svenska samt har dragit på sig mängder av anmärkningar, så borde det klart framgå för de flesta att något är på tok när det gäller tillståndsgivandet och uppföljningen vad gäller friskolor. För närvarande används alltså samhällets gemensamma resurser, d v s skattepengar och därigenom skolpengen, till att medborgarna själva tvingas betala ett begynnande språkbyte.
Då IES häromveckan åkte på ett bakslag i Gävle, seglade frågan om friskolornas etableringsmöjligheter genast upp på den rikspolitiska dagordningen. Var och en får dra sina slutsatser av detta. Det finns, enligt vårt förmenande, i a f ett positivt inslag i det moderata förslag som lades fram i frågan, nämligen att friskolorna (givetvis) ska inspekteras redan under det första verksamhetsåret och kunna fråntas sitt tillstånd snabbare. För tillfället lär det räcka med att inspektion sker senast verksamhetsår tre.
Vi betackar oss för etableringar av dessa språkbytesskolor och anser att om skolorna över huvudtaget bör bedriva verksamhet (vi är minst sagt skeptiska till verksamheten och dess konsekvenser), så ska deras verksamhet finansieras via avgifter. Lagstiftningen är alldeles för svag på området och det är inte rimligt att en ”svensk” skola har möjlighet att göra så stort avkall på svenskundervisningen, som är fallet inom exempelvis IES verksamhet.
Med nuvarande utveckling riskerar vi på sikt att hamna i en kolonial situation, där engelskan tar över alla viktiga samhällsfunktioner och där det inhemska språket, d v s svenskan, förpassas till att vara ett vardagsspråk. Detta går stick i stäv med intentionerna i den språklag som sannolikt snart kommer att antas. Denna blir för övrigt ett mycket viktigt instrument att använda sig av om ambitionen hos ansvariga politiker verkligen är att slå fast svenskan som vårt samhällsbärande språk även inför framtiden.
Avslutningsvis nämner du de internationella skolorna som om dessa till stor del riktar sig till barn som vistas en begränsad tid i landet. Oss veterligen, utgörs majoriteten av eleverna vid IES av studiemotiverade elever ur medel- och överklassen. Dessa är således ej tillfälligt bosatta i Sverige. Högskoleminister Leijonborg lär t ex själv ha/ha haft en son gåendes i ”internationell” (läs engelskspråkig) skola. Skolan suger aktivt upp dessa elever med påföljden att andra skolor i samma område dräneras på studiebegåvningar. Det är ingen slump att IES siktar in sig på högskole- och universitetsorter. Då kan de i lugn och ro koncentrera sig på att ”plocka russinen ur kakan”. När det gäller s k IB-skolor, finns dessa på betydligt fler orter än de du nämner, oss veterligen på inte mindre än ett 20-tal orter i hela landet. Lägg där- till andra skolor med s k internationella klasser. Det finns således ett stort antal elever som inte studerar på sitt bästa språk, d v s sitt modersmål svenska. Eftersom ambitionen vad gäller utbildning är att höja kvaliteten i den svenska skolan, så borde eleverna ges bästa möjliga förutsättningar att nå högre resultat. En viktig ingrediens i denna strävan borde vara att eleverna ska studera på sitt eget språk, inte genom att utveckla ett kolonialt skolsystem.
Med önskemål om ett snart svar och då förhoppningsvis från skolministern själv!
Med vänliga hälsningar
Per-Owe Albinsson
Per-Åke Lindblom
Arne Rubensson
Samtliga medlemmar i Nätverket Språkförsvaret
www.sprakforsvaret.se