Svengelskan sprider sig som en pest i det svenska språket. En del skribenter, vars texter till hälften består av kvartsmultna engelska ord och uttryck, är nästintill oläsbara. Samtidigt blir kunskaperna i andra världspråk allt sämre.

Landskampen Sverige-Frankrike är ett talande exempel. Det är väl en sak att man på TV8 emellanåt inte kände till att den franske förbundskaptenen ej heter Dominique. Men att någon uttalar Henry som om det vore ett engelskt förnamn! Oftast hade man inte en aaaning om var betoningen på franska namn och ord ligger.

Och så är det den totala stillösheten på landskamper numera, vilket förvisso inte TV8 kan lastas för, utan virrpannorna på Svenska fotbollsförbundet. Varje gång tvistar en svensktoppsångerska/sångare till nationalhymnerna så att de inte kan sjungas unisont, vilket ju är meningen. Fransmännen, som brukar ta i så att de spricker, såg närmast bestörta ut när de försiktigt mumlade.

Det är förvisso inget nytt. Jag minns då en tredje klassens sångare brölade Marseljäsen på Råsunda, på obegriplig ”franska”. Det var så pinsamt att jag skämdes. Det höll snudd på att åstadkomma diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och Frankrike.

Nationalsångerna skall alltså spelas av en orkester!

Mats Gellerfelt
Stockholm

(Här publicerad med författarens tillåtelse)