Talas det verkligen bara engelska i EU:s arbetsgrupper? I Språktidningen nummer 3 i artikeln om förslag till ny språklag säger en icke namngiven UD-tjänsteman att i de arbetsgrupper som han eller hon känner till talas det enbart engelska.

Så är naturligtvis inte fallet. Vid EU-kommissionen finns världens största tolktjänst: 500 fast anställda och 2.700 ackrediterade frilanstolkar arbetar under  10.000-11.000 mötesdagar årligen, däribland Ministerrådets arbetsgruppsmöten. Tolkningen anpassas efter arbetsgruppernas behov, vissa grupper arbetar på endast ett språk, andra har tolkning till och från EU:s alla officiella språk. 

Numera får alla medlemsländer en pott att använda för tolkning, vill man ha tolkning därutöver får medlemslandet själv betala. Under 2004-2007 valde Sverige att  använda 10-15% av de tillgängliga medlen.

Detta system infördes på svenskt initiativ. En av arkitekterna bakom det var Axel Moberg, som man också hänvisar till i artikeln. Axel Moberg ser tolkningen som ett problem. Tyvärr grundar sig den analysen till stor del på en missuppfattning. Inför utvidgningen 2004, när antalet språk fördubblades, hävdade Moberg att antalet tolkar skulle fyrdubblas och att det för ett möte med tolkning till och från alla språk skulle krävas "över 100 tolkar plus avbytare". Detta är en grov felkalkyl, antalet tolkar ökar i precis samma omfattning som antalet språk.

Moberg anser vidare att svenska delegaters bristande engelskkunskaper är "ett övergående problem. Behovet av tolk är därmed av övergående natur." Så vitt vi förstår antog Moberg med flera att om Sverige gick i bräschen för att minska på tolkanvändningen skulle övriga länder följa Sveriges exempel. Dessa förhoppningar har kommit på skam. Övriga länder använder sig betydligt oftare av tolkning. Även den som talar engelska tolkas alltså i de allra flesta fall till andra språk då många delegater lyssnar till sitt modersmål. Dessutom väljer de flesta att tala sitt modersmål, vilket gör att även språkkunniga svenska delegater är hänvisade till tolkning av något slag - det kan inte finnas många som behärskar unionens 22 officiella språk!

Vi anser att Sveriges strategi missgynnar svenska intressen. Som Bengt-Åke Nilsson säger i sin motivering till lagförslaget menar vi att det är viktigt att kunna säga det man vill säga och inte bara det man kan säga, inte minst i en förhandlingssituation där det gäller att reagera spontant på andra inlägg och att hitta rätt nyans och vinkling för att bäst kunna övertyga.  

Att svenska språket används inom EU-arbetet är inte heller en fråga som enbart rör en enskild delegat under ett visst möte. För att vi ska undvika domänförluster i svenskan och få en fungerande svensk terminologi krävs det att svenska språket blir ett arbetsredskap som används i det fortlöpande arbetet. Ett övergripande mål i svensk språkpolitik är att svenskan ska vara ett "levande och samhällsbärande språk". Det är säkert lättare att få med sig de medborgare som inte minst i Sverige ofta är tveksamt inställda till EU-projektet om de kan få aktuell och lättbegriplig information på sitt modersmål. Vill vi på allvar minska klyftan mellan allmänheten och Bryssel är vårt eget språk ett ovärderligt instrument.

Simultantolkning är oerhört dyrt, sägs det vidare i artikeln. Naturligtvis kostar tolkning mycket pengar, men utgiftsposten för all tolkning och översättning inom EU utgör mindre än 1% av budgeten. Kostnaderna bör vägas mot den språkliga och kulturella mångfalden, som ofta framhålls som något positivt inom unionen, något värt att värna om. Det är ju också det som lagförslaget syftar till här på hemmaplan - att värna språken. Ingen kommer att värna svenska språket åt oss, det måste vi svensktalande göra själva. Det gör vi bäst genom att använda det. 

(Artikeln publiceras här med författarnas tillåtelse)