När ett språk försvinner innebär det att en kulturskapelse utplånas och att en port mot en hel värld slås igen. Skapandet och utformandet av ett språk, med alla dess ord och uttryck, grammatik och ljudsystem tar hundratals år och vissa erfarenheter och vissa klanger, ryms bara där.

Det är en kollektiv process som tusentals eller miljoner människor gemensamt deltar i; i språket finns en del av alla dessa människors livserfarenheter och livssyn. Det är minne och ett kitt som håller samman en kultur. När språket försvinner går allt detta oåterkalligen och för alltid förlorat.

Språket är givetvis också ett redskap för de människor som talar det och när ett språkbyte sker beror det på att de föredrar det nya språket för sig själva och sina barn i de omständigheter de faktiskt lever i. Orsakerna kan vara många: utbildning och kultur, status och prestige, kontakter med omvärlden, och kanske inte minst, försörjning och pengar. Inte minst i dessa dagar

Allt detta är lättare att få för dem som talar ett språk som talas av rika och mäktiga än för dem vars språk talas av fattiga och förtryckta. Därför kan det vara en fördel att överge sitt språk.

Det är emellertid inte bara det yttre trycket och människornas direkta fördelar som avgör vilket språk de väljer att använda, utan också vad de har för uppfattning om vad som är värdefullt och om vilka de själva i grunden är. Det språk en människa lär av sina föräldrar binder henne till dem som talar det språket med starka känslor av samhörighet och svenska språket är precis så starkt eller så svagt som dess försvarare gör det.

Språket försvinner i allmänhet inte just för att talarna vill det, utan att trots att ingen egentligen vill det. Ingen av oss vill väl egentligen mörda vårt språk? Men när talarna själva inte inser att hela språket är i fara förrän på ett alltför sent stadium, när den unga generationen nästan helt har tappat språket, när hela domäner av tänkande och utbildning eroderas, är döden nära förestående.

1989 dog kamassiska när Klavidja Plotnikova (baptist) dog - 21 januari 2008 dog alaskaspråket eyak, när Marie Smith Jones dog

Och fler språk kommer att dö när försvararna inte försvarar det, när de är okunniga om sin kultur och sin identitet eller när det helt enkelt är för sent. Vad återstår då? Det finns ett ordspråk från ett hotat språk, från bretonskan, som lyder: Cenedl heb iath, cenedl heb galon (Ett folk utan språk är ett folk utan hjärta). Det är därför kurder, bretagnare, walesare, irländare och basker kämpar för sina språk, inte för att det är mest lönsamt i något slags ekonomiskt lönsamhetsperspektiv.

 När folket har förlorat sitt hjärta vad har de då vunnit? Några menar att det är nödvändigt att förpassa vårt språk till språkens kyrkogård och byta ut det mot ett annat för att klara vår ekonomi och anpassa oss till de just nu mäktigaste i världen.

Men inte ens det är säkert. Några av världen fattigaste länder har dödat sina inhemska språk för engelskans skull: Malawi som räknas som världens fattigaste land, Belize, Guyana, Dominica med flera har inte fått någon välfärd eller inflytande trots ett upphöjande av engelskan i dessa länder. Islänningarna, med ett språk som talas av cirka 300000, och färingarna med 40000,  ligger däremot mycket högt i välfärdsligan.

Inget språk är neutralt eller icke kulturbundet (även om det finns en och annan som vill intala sig det) Engelskan har sin specifika historia, sin litteratur och sin strukturering av världen. Engelskan hör ihop med flera stater varav särskilt en är mycket inflytelserik i världen… Den som lär sig engelska arbetar sig också in i den anglosaxiska kulturen och påverkas av den, i allt högre grad. Han kommer också förmodligen att ha mest kontakt med engelskspråkiga länder och fortsätter att ta intryck därifrån.

Om tillräckligt många gör det blir det sammanlagda inflytandet från engelskan överväldigande och leder så småningom till döden för ett språk. I likhet med kamassiskan och eyak kommer vi då att finna ett dödsdatum också för ärans och hjältarnas språk.

När ett språk dör
Dör de döda för andra gången.
Det vassa ordet som vände jorden
I fuktigt glimmande fåror,
Det kantstötta ordet med rykande kaffe,
Det blanka, lite flagade ordet
Som ett ögonblick reflekterade
Fönstret och den bråkiga almen därute,
Det hemligt doftande ordet
Som handen sökte sig mot i mörkret
Under skygga försäkringar:
Dessa ord som gav de döda ett liv
Bortom livet
Och de levande del i ett större minne
Har just skrapats bort ur historien.

(Ur "När ett språk dör" av Kjell Espmark ur ”När vägen vänder”

En språklag kan fungera som kanariefåglarna i gruvan. Den varnar, värnar och hjälper oss att överleva. Det är inte tillräckligt, men alldeles, alldeles nödvändigt.

(Inledningsanförande i samband med seminariet ”Svenskans ställning i en mångspråkig värld” den 4/10 2008)