Peter Fagerman önskar i en insändare (Hbl 30.12) som fått rubriken ”Vi är inte svenskar” att begreppet ”finlandssvensk” förpassas till historien. Den senaste tiden har återigen, på förekomna anledningar, givit oss orsak att fundera över vår kulturella och språkliga identitet, och många olika slag av synpunkter har framförts. Vi är det ena och det andra, eller så är vi inte. Vi bör vara si och så, och vi bör inte vara så eller si. Åsikterna är många. Ankorna i dammen vältrar sig i den allestädes närvarande identitetskrisen.

Men har inte var och en rätt att definiera sig själv? Hur jag identifierar mig, språkligt, nationellt och kulturellt, är min ensak, och vi har alla fullständig frihet att fatta beslut i dessa frågor! Det finns förmodligen lika många finlandssvenska identiteter som finlandssvenskar. Hur vi identifierar oss beror, tror jag, på en mängd faktorer, såsom föräldrarna och deras modersmål, språkkunskaper, uppfostran, uppväxtort, kontakter till det finska respektive det svenska, vänner och bekanta, intressen, partnerns modersmål, bosättningsort, arbetsplatsspråk med mera. Att kalla alla för svenskspråkiga finländare är för snävt (och för klumpigt!), då många de facto är tvåspråkiga. I och för sig är kanske ”finlandssvensk” inte heller det mest briljanta ordet, men det är ju det vi känner till och är vana vid. Och det är ju bara ett ord! Det finns många slags finlandssvenskar och vi har alla våra egna upplevelser och lever i vår egen verklighet – att placera in 300000 människor i samma fack går inte.

PF skriver vidare att ”orsaken till de finskspråkiga finländarnas avoga inställning till de svenskspråkiga är just det att 95 procent av dem tror att vi de facto är svenskar”. Detta betyder alltså att ”de finskspråkiga finländarna” per definition ogillar rikssvenskar? Medan ”svenskspråkiga finländare” går bra? Du milde vilket hårklyveri! PF anser också att finlandssvenskar inte kan anses utgöra en folkgrupp. På Finlandssvensk samlings nätsidor står det att läsa att artikel 5 i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter slår fast att ”de väsentliga beståndsdelarna av en nationell minoritet utgörs av religion, språk, traditioner och kulturarv”, och vi torde uppfylla tre av dessa punkter. Vore det så farligt om vi också utgjorde en egen folkgrupp? Varför är vissa rädda för det? Det finns många länder i världen som bebos av fler än en folkgrupp. Det ena utesluter inte det andra.

Låt alla blommor blomma!

Petter Björk
Åbo

(Publicerad med författarens tillåtelse)