Är dagens finlandssvenskar som folkgrupp skyldiga till att finskan i sekler var undertryckt i Finland? Borde finlandssvenskarna därför vara mer ödmjuka och be om ursäkt för sin kollektiva skuld? Det verkar Mikael Boldt i Esbo anse (insändare i Hbl på Luciadagen och intervju i Hbl i går). Jag håller inte med honom.

Frågan om kollektiv skuld är komplicerad, särskilt då den projiceras på senare generationer. Ta bara tyskarna. Är tyskarna som folk, och särskilt dagens tyska befolkning, kollektivt skyldiga till Adolf Hitlers framfart? Nej. Visserligen röstade tyskarna fram Hitler, men hans nationalsocialister fick aldrig en majoritet av rösterna i fria val.

Bär ryssarna på en kollektiv skuld till Sovjetunionens synder och särskilt Josef Stalins? Nej. Ryssarna kan inte ens beskyllas för att ha röstat fram kommunisterna till makten. De grep den. Avsikten är inte att här jämföra den svenska dominansen i Finland fram till 1860-talet med 1900-talets värsta tyranner, utan bara att påvisa det komplicerade i att definiera kollektiv skuld.
Borde finlandssvenskarna alltså känna en kollektiv skuldbörda för att Sverige var det land som ”koloniserade” (märk: inte kolonialiserade!) Finland?  Det var ju där orsaken låg till svenskans dominans ett halvsekel efter att ”den svenska tiden” var över 1809.

Nej, varför skulle vi det? Vi upplever oss inte som ättlingar till en erövrare, förtryckare och imperialist. Om man resonerar i sådana termer var skandinaverna och finnarna lika skyldiga – till att ha börjat befolka samernas land. Vilka av oss som kom först, exakt varifrån, vart och i vilka proportioner är höljt i historiens dunkel. Och de allra flesta i Finland är väl lyckliga över att det var Sverige, och inte Ryssland med sin livegenskap eller Tyskland med sin feodalism, som erövrade landet?

Genetiskt går det inte att skilja mellan svenskar och finnar i dagens Finland. Sannolikheten för att någon ska ha ”rena” rötter i någondera språkgruppen är liten. Vi är en salig blandning, där finlandssvenskar kan ha finska rötter lika väl som finnar svenska. Folk har bytt språk genom seklerna – i bägge riktningarna. Är vi då kollektivt skyldiga till att vårt ”förfäderskap” i ett halvsekel på 1800-talet förtryckte finskan? Nej, snarare är åtminstone jag som finlandssvensk stolt över att det var svenskspråkiga som ledde kampen för finskans ställning. Det tidigarelade dess genombrott.

Såsom Mika Naarala påpekade i gårdagens Hbl, blandar Boldt friskt ihop begreppen språk och klass. Av det faktum att överklassen i Finland – liksom i snart sagt alla andra länder – länge förtryckte de andra, kan man inte dra slutsatsen att det handlade om ett förtryck med språkliga förtecken.
Inte ens det faktum att denna överklass i Finland var svenskspråkig berättigar till en sådan slutsats, eftersom den stora majoriteten av Finlands svenskar aldrig har tillhört denna överklass.

Likt Levi Ulfvens i onsdagens blad vill också jag gärna redovisa min släktbakgrund. Utan att gå längre tillbaka i tiden är den följande:

Farfar föddes i Finland av en ensam mor som flyttat hit från Norrköping. Som döv var han hänvisad till ett hantverkaryrke, som bokbindare på – finska – Otava. Farmors föräldrar var likaså från Norrköping. Hon jobbade hos Foto-Nyblin och senare bland annat som skolköksa. Till hälften är jag alltså en relativt sentida invandrare, från Sverige till storfurstendömet. Därav mitt i Finland rätt ovanliga tillnamn – i Sverige är det vanligt.

Morfar var son till en lokförare, med rötter i Kyrkslätt. Själv var han bland annat båtsman på Sveaborg, djurskötare på Högholmen och vaktmästare på den dåvarande arbetsförmedlingen i Helsingfors. Eftersom han avancerade till avdelningschef kan jag likt en del rikemansättlingar säga att min morfar gav arbete åt många ... Mormor var fiskartorpardotter från Kyrkslätt, och fabriksarbetare innan hon blev hemmafru. Men visst, pappa är präst och mamma hälsovårdare, så i Pernå där jag växte upp hörde vi väl till den lokala övre medelklassen. Men förtryckte mig veterligen ingen.

Jag ställer mig inte i Mikael Boldts kö för att be om ursäkt. Det är enligt min uppfattning lätt att avfärda Boldts teser om kollektiv skuld och därmed ursäktsbehov. Hans jämförelse med Australiens aboriginer är väl närmast ärekränkande för den finska befolkningen. (Eller kränkte jag nu i min tur aboriginernas ära?) Vi har helt enkelt inget att kollektivt be om ursäkt för.

Däremot bör man inte lika lätt avfärda Mikael Boldt då han efterlyser ödmjukhet. Förutom att det alltid är en god egenskap, bör vi öppet och ärligt medge att finskan i Finland alltför länge förtrycktes – först av Sverige, sedan av Ryssland, med den dåvarande svenska överklassens  goda minne.

Samma mönster gick igen i andra länder än Sverige och särskilt andra imperier än det ryska. Ta bara Österrike-Ungern som exempel. Den numera språkligt förtryckta ungerska minoriteten i Rumänien befinner sig i vissa begränsade avseenden i samma ställning som finlandssvenskarna. Eftersom de bor i Rumäniens norra, lite mer välbärgade del står de ekonomiskt starkare än rumänerna i övrigt. Men borde också de börja be om ursäkt för att Österrike-Ungern förtryckte andra nationaliteter än sina två statsbärande?

Förutom att Boldts tes är historielös är den också perspektivlös.

Björn Månsson

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)