Var man än rör sig, möter man uppgivna människor. Det barkar utför för det svenska i detta land, vi bara slåss sinsemellan, det saknas en vision och ett ledarskap, Sfp gör bort sig och går bakåt, man gaddar ihop sig mot oss etc. Pessimismen är den starkaste jag upplevt och det måste medges att det finns fog för den.

När en idé, en institution eller en rörelse blir förlegad, utsliten eller ålderdomssvag, börjar lätt den destruktiva spiralen snurra snabbare. Man kan misstänka att vi finlandssvenskar befinner oss i en sådan farlig spiral. I takt med motgångarna ökar antalet missnöjda kritiker, vilket i sin tur leder till ökad negativism, avståndstaganden och domedagsprofetior. Går det att ta sig ur en sådan spiral?

Delvis kan fenomenet säkert förliknas vid den globala krisen: Den är till betydande delar ett psykologiskt fenomen. Under de senaste fem åren har motgångarna kommit slag i slag, vi har knappast hunnit dra efter andan. Men framför allt, beredskapen att möta motgångarna har varit dålig, alternativa strategier har saknats. Under en tid då ett ”Power House”, en ledningscentral, skulle ha behövts, har den funktionen i Svenskfinland evaporerat. Sfp har gått bakåt i val efter val, Folktinget verkar fortfarande rätt menlöst, fondernas försök att fylla en del av tomrummet väcker närmast irritation när miljonerna rullar. Inget av de s.k. tvåspråkiga partierna gör Sfp äran stridig när det gäller det svenska mandatet, man utmanar egentligen partiet enbart beträffande väljarandelar.

Tankesmedjans öde är betecknande för situation. Om projektet misslyckas, kommer man att försöka hitta syndabockar. I själva verket är smedjans kris en illustration på att det blir allt svårare att i samförstånd skapa något nytt, att gå över revirgränserna. Fonderna har bildat maktsfärer, som inte vill leka med varandra om inte de egna villkoren uppfylls. Inflytande och kontroll vill man helst inte delegera bort. Har någon en bra idé i det krympande Svenskfinland, bestäms dess öde inte av dess värde, utan av vem som framför den. Det andliga klimatet leder till exkludering när det skulle behövas inkludering, storsinthet och tolerans.

2003 förutsåg jag i en bok att klimatet kunde bli sämre, att saker kunde gå snett under de femton kommande åren. Dessvärre har det gått snabbare; ett paradigmskifte har skett, när starka samhällskrafter började avskriva det svenska.

Om vi skall ha en chans att komma tillbaka, gäller det att satsa på några strategiska nyckelfrågor och på förebyggande, koordinerad  åtgärder mellan de finlandssvenska aktörerna. Vilka kärnområden bör värnas och förstärkas? Kanske något måste uppges av taktiska skäl? Hur höja kompetensen bland de finlandssvenska aktörerna? Många goda (och yngre) krafter är nu utanför och vill inte ens in. Finns det ännu plats för visioner och (opinions-)ledarskap eller är det bara ”business as usual”?

Några citat att minnas: ”Gnällkoefficienten är hög” (Kevin i ÅU), ”Vi sliter varandra i stycken” (Rosenberg) och ” Vi måste hålla ihop” (Wideroos).    

Pär Stenbäck
startade Framtidsprojektet 2001

(Artikeln publicerad med författarens tillstånd)