”Är detta svanesången?”, frågar sig Pär Stenbäck (Hbl 16.12.), bekymrad över den negativa spiralen i den finlandssvenska debatten. Det är lätt att hålla med. 

Mest deprimerande är kanske de vålnader som stigit upp ur graven. Först diskussionen om klass, Korpo och de rätta koderna, och nu kraven på en kollektiv ursäkt för gångna oförrätter. Och som en illasmakande gröt över alltihop de sorglustiga turerna kring tankesmedjan.

För den som länge följt med debatten i Svenskfinland är det att tvingas tillbaka till ruta ett. Vart försvann självkänslan, den stolta hurrarmentaliteten och känslan av att traumat mellan svenskt och finskt är övervunnet? När vi äntligen har lärt både oss själva och andra att finlandssvenskar är som finländare i gemen och att vi inte är några ockupanter.

Inte för att jag är främmande för den typ av sentiment som debatten om klass, koder och kollektiv skuld har gett uttryck för. Tvärtom har de format stora delar av min generation; det finns klasskillnader i Svenskfinland och vi har minsann förtryckt finnarna. Sammantaget en både stark och seg struktur i den finländska självbilden; uppfattningen om att klass och språk är tätt sammanflätade.

Att vi de facto inte är några ockupanter är lätt att leda i bevis, men det hindrar inte att vi i den finska folksjälen har spelat den rollen. Vi har ingenting att be om ursäkt för, men vi kan inte heller vifta bort den långa skugga historien fortfarande kastar över opinionerna på bägge sidor om språkgränsen.

Däri ligger ju också en del av hukarsyndromets mekanismer. Många har uttryckligen, och frivilligt, krökt ryggen av den anledningen. En psykologisk orsak till att stora delar av den finlandsvenska arbetarklassen försvunnit genom förfinskning är ju att man inte velat identifiera sig med den svenskspråkiga borgerligheten, illustrerad av de mytiska tanterna från Eira och Brunnsparken. Mytiska eller inte påverkar de fortfarande våra attityder, framför allt bland självspäkande finlandssvenskar.

Det finns alltså en psykologisk och historiskt betingad sanning i den hukarattityd Mikael Boldt ger uttryck för. Jag föreslog därför redan för många år sedan en ”historisk kompromiss” mellan svenskt och finskt, i syfte att med en gång lösa de svåraste knutarna: på finskt håll den allmänt hatade tvångssvenskan och på svenskt håll den allt större klyftan mellan språklagens anda och den krassa verkligheten. Den senaste tidens snabba nedmontering av svenskan som förvaltningsspråk har inte gjort förslaget mindre aktuellt.

Ett handslag, alltså: ni slipper den obligatoriska svenskan utanför Svenskfinland mot att vi själva inom denna region inte behöver be om ursäkt för att vi finns till. En kompromiss som inte förutsätter eller innebär någon ursäkt från vår sida utan endast återspeglar det faktum att den nationella tvåspråkigheten snart hör till det förgångna. Det måste vi våga erkänna, men i gengäld kräva det vi behöver för att överleva som språklig minoritet. Inte fraser om tvåspråkighet utan ett starkare skydd där vi faktiskt lever.

Thomas Rosenberg

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)