När jag läste citatet ur riksdagsman Erkki Tuomiojas blogg i ABL nr 1 började jag stundtals misstänka att mina ögon spelade mig ett spratt. Jag beslöt därför att hålla fast vid den bild jag har av Tuomioja som politiker och SDP som parti. Jag kan inte tänka mig att doktor Tuomioja skulle ge sig med i drevet mot oss svenskspråkiga, vilket vuxit sig allt starkare på senare tid något Erkki Tuomioja knappast undgått att märka. Jag vägrar således att kommentera vad mina tydligen bedrägliga ögon läste.

Vi vet båda att av de betydande språkliga minoriteterna inom EU är det bara en som går bakåt – de svenskspråkiga i Finland. Det sägs att vi svenskspråkiga är priviligierade; kanske det är därför vi går bakåt? Undersökningar visar att av de svenskspråkiga minoriteterna i Finland får ca 40 procent betjäning på sitt modersmål. Motsvarande siffra för de finskspråkiga är ca 85 procent, vilket kanske också det borde vara bättre om vår lagstiftning skulle efterlevas fullt ut. Det intressanta är att det förefaller vara lättare att bygga upp ny service på finska än det är att behålla svenskspråkig service i områden där sådan fungerat i århundraden.

Mitt yrke, först som stålverksarbetare och senare som internationell bankman, har fört mig att bo i fyra länder utöver mitt hemland. Som representant för en minoritet har jag roat mig med att göra iakttagelser, som tyvärr är helt ovetenskapliga. En jämförelse av tidningspressen som jag gjort i Nairobi, London, Riga och Stockholm har sagt mig att i inget av dessa länder har jag behövt läsa påhopp på en enskild folkgrupp på samma sätt som jag får göra som svenskspråkig i Finland; detta trots att jag inte läser Iltasanomat. Till sanningen hör att HS ibland skriver sakligt om oss svenskspråkiga. I det dagliga livet störde mig i London en del engelsmäns arroganta inställning gentemot irländare. Ofta var något dumt ”a bit Irish”. I Sverige började jag tala finska när jag fungerade som tolk för vår arbetsledare när han tog emot nya finska arbetare som inte kunde svenska. Jag gjorde detta med 4 år i mellanskolan som grund, vilket betydde att mina färdigheter som tolk inte var mycket att skryta med. Men, det fungerade och jag fick själv litet mera förtroende för mina anspråkslösa kunskaper. När jag vid millennieskiftet jobbade på bank i centrala Stockholm såg jag till att vi betjänade våra kunder på såväl svenska som finska, enligt behov. Vi talade i huvudsak finska på kontoret. Själv upplevde jag det vara status att vara finne i Stockholm. Sympatiserar ändå med Mikael Niemi när han talar om ”folket som inte finns”. I Nairobi upplevde jag ibland ”tribalism” och i Riga var inte de ryskspråkiga populära utom som hantverkare och affärskompanjoner.

Mig själv upplever jag som svenskspråkig finländare. Har blivit tillrättavisad när jag försökt säga att jag är finne; detta antagligen eftersom jag inte är en Jean Sibelius eller Mikael Agricola. SDP upplever jag som det enda partiet, utöver SFP, som har förståelse för de svenskspråkiga och deras modersmål – korrigera mig gärna om jag har fel.

Vad jag förstår kom finnarna och svenskarna ungefär samtidigt till det vi idag kallar Finland. Vi har byggt och försvarat vårt land sida vid sida. Mycket återstår ännu att göra. Därför har jag svårt att förstå varför jag idag upplever mig själv som en invandrare i mitt enda hemland. Som invandrare borde jag rimligen ha också ett annat hemland. Riksdagsman Erkki Tuomioja upplever jag som en rese i politiken. Min förhoppning inför 2009 är att SDP ska vara med i nästa regering och att Erkki Tuomiojas kapacitet ska tas tillvara.

Gott Nytt År!

Erik Skön,
Helsingfors

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)