2009 är ovanligt intressant ur språkligt hänseende. För första gången skall det svenska språkets ställning, med största sannolikhet, komma att regleras i lag. Dessutom är det jämnt 200 år sedan Sverige förlorade sin östra rikshalva, d v s Finland, vilket uppmärksammas genom högtidlighållandet av ”Märkesåret 1809”.

Mot bakgrund av att 1809 års händelser nu uppmärksammas, vill jag framföra min kritik mot Akademiens stadgar, vilka stipulerar att endast svenska medborgare kan vara ledamöter. Detta lär bero på en stadgeändring under Armfelts dagar. I en värld som alltmer domineras av engelskan är det viktigt att stärka övriga språk. Detta görs i Norden bäst genom att stärka  mellannordisk språkförståelse samt genom att tillvarata det svenska språket, varhelst det talas. Det är således hög tid att diskutera om det verkligen är vettigt att begränsa ledamöterna till rikssvenskar.

Finland har en lång och stark tradition av svenskspråkig kultur, vilken naturligtvis skulle må bra av att uppmärksammas bättre i Sverige. Finlandssvensk(a) ledamot/ledamöter i Akademien skulle utgöra en stark symbolhandling och innebära mycket för svenskan i Finland.

I Franska Akademin, vilken är förebilden för den svenska, sitter ledamöter från olika länder i den fransktalande världen. Detta innebär mycket positivt för franskan i form av intellektuellt utbyte. För svenskan skulle det givetvis betyda än mer med ledamöter från fler länder, då svenskan är ett betydligt mindre språk än franskan. Det är således kontraproduktivt för det svenska språket att begränsa Akademien inom nationens gränser. Vår språkgemenskap med 300 000 människor på andra sidan Östersjön borde tas till vara mycket bättre.

Ju större ett språkområde inses vara, desto livskraftigare blir språket.

Per-Owe Albinsson,

Enskede. medlem i Nätverket Språkförsvaret