Migrationsverket vill att vi infödda skall bekanta oss med invandrarnas kulturarv. En utmärkt tanke, om den vore realistisk. Hur mycket vet vi om vår egen kultur?

Det finns högutbildade svenskar som kan häpnadsväckande litet om det ämnet. Jag känner studenter som aldrig har läst en rad av Strindberg och Lagerkvist, aldrig hört en ton av Alfvén och Lars-Erik Larsson. Bara med tvekan förmår de peka ut Blekinge och Jämtland på kartan. Geografi fanns inte på deras skolschema. Ej heller fanns historia. Vårt förgångna verkar stendött. Polhem, Sergel, Berzelius, Nordenskiöld, Elsa Brändström, Raoul Wallenberg har man inte hört talas om. De är på sin höjd bara namn.

Allra minst känner man för modersmålet, själva kärnan i vårt kulturella arv. Språkrådets larmrapporter om svenskans allt svagare ställning i samhället kommenteras aldrig i någon tidningsledare. Det är märkligt att journalister inte bryr sig ett dyft om sitt eget arbetsredskap, det skrivna och talade ordet och dess villkor.

Hur kan den, som står likgiltig för sitt eget kulturarv, intressera sig för andras?

Nils Uthorn