Söndagen den 22 februari hade Helsingin Sanomat under Inrikes två rubriker: ”Kontinuerliga motgångar i att trygga det svenska språket pinar språkminoriteten och Sfp” och ”Minoriteten längtar efter majoritetens stöd”.

Dessutom hade man en bild, och en bild säger ju mera än tusen ord. Bilden domineras av en stor tupp på en tavla i bakgrunden, med huvudet och lite av axlarna av Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin i bildens nedre högra hörn. Den stolta färggranna tuppen ser ut att stå på Wallins axel, och han ser lätt bekymrad ut.

Hur månne HS:s läsare uppfattar artiklarna, som ytterligare kompletteras med en lista på sexton färska politiska nederlag för det svenska och SFP? Om vi börjar med bilden; för den som söker symbolik i bilder, den föreställer tuppen på dynghögen. Den plats där HS:s redaktör, och läsarna, befinner sig i förhållande till artiklarnas innehåll. Bilden finns nog till för att attrahera läsare, temat i sig är föga intressant för majoriteten av läsarna.

Hur månne man sedan ställer sig till själva texten? Jag tror att majoriteten nöjer sig med endast rubrikerna, och drar redan på basen av dem sina slutsatser. Jag vågar mig på en grov gissning om reaktionerna på basen av de opinionsundersökningar som gjorts om språkmajoritetens attityder till det svenska under de gångna åren.

Gissningsvis tio procent känner någon form av sympati eller principiellt bekymmer. Reaktionen blir kanske ”någon borde göra någonting”, men ytterst få omvandlar det till någon form av egen konkret handling. Det är ju politikernas sak. Någon kanske gör reflexionen att sakerna i praktiken förbereds, och nästan avgörs, på tjänstemannanivå. Någon skulle kanske önska visa lite hänsyn, men inte visar man i praktiken större hänsyn i språkfrågan än t.ex. i trafiken. Det hör inte den moderna människan till.

Den största andelen reagerar troligen neutralt: att va! Säg sextio procent av läsarna. Några gör kanske reflexionen: varför öda tid, trycksvärta och papper på en så oväsentlig fråga. Den tysta majoriteten i språkmajoriteten är ofta rätt neutral, men i konkreta valsituationer lätt att påverka genom populistiska budskap, eller då de tror att deras egna intressen är hotade.

Den resterande tredjedelen är uttalat svenskfientlig, och tänker kanske till och med högt att ”det är ju bra, och inte får de något stöd av mig eller mina gelikar”. Bland HS:s läsare kan denna andel vara högre än en tredjedel, eftersom 20-30 % avoghet gäller hela den finskspråkiga befolkningen i snitt enligt utförda gallupar.

Varför tar jag upp denna fråga på detta kanske lite provokativa sätt? Jo, för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på det faktum att kräftgången inte beror på naturens gång, utan på en målmedveten aktivitet för att upprätthålla en svenskfientlig hållning i en tillräckligt stor andel av befolkningen. Varför man gör så, och varför det lyckas, beror till stor del på en felaktig uppfattning om landets historia, och speciellt då om den roll den svenskspråkiga befolkningen har spelat i landet uppbyggnad, och i dess ödesstunder.

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)