12 § Språk för alla – förslag till språklag

Föredrogs  

kulturutskottets betänkande 2008/09:KrU9 
Språk för alla – förslag till språklag (prop. 2008/09:153). 

Anf. 132 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Vänsterpartiet föreslog redan i oktober 1996 att regeringen skulle utarbeta ett handlingsprogram för att främja det svenska språket, ett förslag som riksdagen senare avslog. Trots avslaget presenterade Språknämnden två år senare på uppdrag av regeringen ett handlingsprogram för att främja det svenska språket. Samma år skrev Vänsterpartiet en ny motion och föreslog att en parlamentarisk utredning skulle tillsättas med utgångspunkt från nämnda handlingsprogram. Det förslaget biföll riksdagen hösten 1999. 

Tre år senare presenterade den parlamentariska utredningen sitt betänkande Mål i mun – förslag till handlingsprogram för svenska språket. Betänkandet innehöll även ett förslag till en språklag. Ytterligare tre år senare, 2005, presenterade den socialdemokratiska regeringen propositionen Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik men utan förslag till språklag. Däremot föreslog regeringen fyra mål för den samlade svenska språkpolitiken. Vänsterpartiets uppfattning har hela tiden varit att svenska språket ska lagfästas. Eftersom utredningens förslag till språklag ansågs ha vissa icke önskvärda konsekvenser lanserade Vänsterpartiet samma år tanken att det svenska språket skulle regleras i grundlagen som landets officiella språk. 

Några månader efter det att riksdagen hade fattat beslutet, som innebar bifall till propositionen, våren 2006, inbjöd dåvarande utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky kulturutskottets partiföreträdare till att samarbeta om en språklag där lagstiftningen som berörde de nationella minoritetsspråken skulle ingå. Den dåvarande oppositionen sade nej. I dag delar dessa partier på regeringsmakten, och då passar det med att presentera en proposition som i allt väsentligt har ett likalydande innehåll med det som den förra regeringen föreslog riktlinjerna för våren 2006.  

I Lagrådets yttrande över propositionen från alliansregeringen säger rådet okej till förslaget. Men det som är intressant är att man samtidigt delar Vänsterpartiets uppfattning om att en lagreglering av svenskans ställning som huvudspråk närmast borde befästas i grundlag och inte i vanlig lag. Som ni antagligen känner till fick det förslaget inte något gehör hos Grundlagsutredningen. Då återstår det, precis som Lagrådet säger, att det är okej att lagfästa svenska språket i vanlig lag eftersom syftet med lagen ändå kan uppnås, det vill säga att symboliskt höja statusen för svenska språket genom en språklag.  

Jag kan ändå med stor tillfredsställelse konstatera att Vänsterpartiets förslag håller på att förverkligas. Det tog närmare elva år. Visst kan man få gehör för sina förslag, eller hur? Det gäller bara att vara envis och ha tålamod. 

Kulturutskottet anordnade förra våren en offentlig utfrågning om de fem nationella minoriteternas kultur där även de nationella minoritetsspråkens situation berördes. Efter vår debatt kommer förslaget om den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråken att debatteras. 

Fru talman! I förslaget till språklag anges förutom att svenska är huvudspråk i Sverige också att de nationella minoritetsspråken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk liksom det svenska teckenspråket. Äntligen får det svenska teckenspråket ett likvärdigt skydd som de nationella minoritetsspråken. Det är också något som Vänsterpartiet har drivit i riksdagen i närmare tio år. Men äras de som äras bör: alla teckenspråkiga och deras intresseorganisationer som stått för de avgörande insatserna för att teckenspråket ska få samma skydd som de nationella minoritetsspråken. Ett viktigt historiskt steg tas i dag som är helt i linje med att Sverige faktiskt var det första land i världen som erkände teckenspråket som ett eget språk 1981. 

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 om svenska språkets ställning i EU. Man kan kanske tycka att det är lite paradoxalt att det mest EU-kritiska partiet i riksdagen är det parti som bryr sig mest om svenska språkets ställning i EU. Det om något bekräftar att vi EU-kritiker behövs i EU-parlamentet. Tänk på det när ni går och röstar den 7 juni! 

EU-kommissionen beskriver att unionens ställning till språkmångfalden inom unionen grundas på principen om en enhet i mångfald – en mångfald av kulturer, traditioner och övertygelse och en mångfald av olika språk. 

För att vi ska kunna leva upp till detta krävs att inte bara EU utan också de enskilda länderna tar sitt ansvar. När regeringen presenterar sitt förslag till språklag är det därför mycket märkligt att man väljer att inte tydliggöra vikten av att svenska används i så många sammanhang som möjligt inom unionen. Det är uppenbart, vilket också de flesta är överens om, att nyanserna riskerar att gå förlorade vid förhandlingar eller liknande om det språk som används inte är det vanliga språket. Detta till trots väljer Sverige många gånger bort möjligheten till tolkning inom EU. Vi anser, i likhet med utredningen som ligger till grund för den föreslagna lagen och flera remissinstanser, att en uttrycklig regel bör införas som pekar på behovet av att använda tolkning i så stor utsträckning som möjligt inom ramen för EU-samarbetet. Detta är också viktigt för att skapa så bra förutsättningar för insyn som möjligt. 

Förra året besökte Leonard Orban, EU-kommissionär med ansvar för språkfrågor, kulturutskottet. Under mötet presenterade han EU:s politiska strategi för flerspråkighet. Han poängterade att man främjar sin egen nations intressen genom att tala sitt modersmål på officiella möten, i avancerade diskussioner och i förhandlingar. 

Herr talman! Det är självklart att i den mån det går att följa förhandlingar inom unionen ska också personer med svenska som modersmål kunna göra så. Vi anser att riksdagen bör besluta om att § 13 i språklagen ska ha följande lydelse: Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang. Svenskans ställning som officiellt språk i Europeiska unionen ska värnas. Den som företräder Sverige i Europeiska unionen ska använda svenska när tolkning erbjuds om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk. 

Det är samma lydelse som Språklagsutredningen har framfört och som har tillstyrkts av flera remissinstanser. 

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 som handlar om punktskriftens ställning. Enligt regeringens förslag har det allmänna ett särskilt ansvar för att svenska språket, de nationella minoritetsspråken och teckenspråket används och utvecklas. Detta måste gälla såväl talat som tecknat och skrivet språk. Vänsterpartiet anser därför, i likhet med bland andra Handikappombudsmannen och Myndigheten för handikappolitisk samordning, att den svenska punktskriften borde ingå som en del i detta ansvar. Vi vill att regeringen återkommer med förslag till en reglering av punktskriftens ställning. 

Herr talman! Avslutningsvis är svenska språkets ställning inom forskning och högre utbildning en fråga som behandlas mycket styvmoderligt i denna proposition. Om regeringen menar allvar med att förstärka och bevara det svenska språket kan man inte genom att hänvisa till den fria forskningen avfärda behovet av att språket används även inom högre utbildning. Vi är, som sagt, oroade över den avfärdande ton som regeringen använder. Vi avser att återkomma i annat sammanhang eftersom språklagen är subsidiär i förhållande till andra lagar och förordningar. De andra lagarna kan alltså ta över och då kommer språklagen i andra hand. 

Anf. 133 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s):
Herr talman! Dagens betänkande, KrU9, behandlar propositionen Språk för alla – förslag till språklag. Vi socialdemokrater ställer oss bakom den föreslagna språklagen. Den proposition som vi har behandlat fastställer i stort sett de språkpolitiska mål som riksdagen beslutade om i slutet av 2005.  

Förslaget innebär att svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige, att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska är nationella minoritetsspråk och att det allmänna ska ha ett särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk. Man lyfter i propositionen också fram teckenspråket. Det allmänna åläggs även här ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. Vi socialdemokrater välkomnar att man lyfter fram vikten av teckenspråket. Vi anser också att det ska vara självklart att alla som behöver lära sig teckenspråk ska få möjlighet att göra det. 

Herr talman! Vi socialdemokrater önskar att regeringen hade haft en större ambition inom det språkpolitiska området. Visst, man föreslår en språklag, men var finns de konkreta förslagen inom språkområdet? De lyser helt med sin frånvaro. 

Jag vill lyfta fram några av de förslag som vi har lagt fram i vår motion och som vi beklagar att utskottsmajoriteten inte har ställt sig bakom. 

I det aktuella lagförslaget sägs att den som har ett annat modersmål än svenska eller något av de nationella minoritetsspråken ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål. 

Vi socialdemokrater lyfter i en reservation upp vikten av språkutveckling i förskolan. Vi anser att alla barn ska få möjlighet att ta till vara sina resurser på bästa sätt. Forskning visar att barn med utländsk bakgrund som har goda kunskaper i sitt modersmål och god kännedom om sin bakgrund och som vistas i flerspråkiga miljöer har bättre möjlighet att lära sig svenska och att utveckla färdigheter även inom andra områden. 

Stöd för barn med annat modersmål än svenska är viktigt i förskolan, särskilt för de yngsta barnen som håller på att utveckla sitt språk och sin identitet. Det är i förskoleåldern som språkutvecklingen är som mest intensiv. Därför tycker vi socialdemokrater att man borde ta till vara alla de erfarenheter av de språkförskolor som var en del av storstadssatsningen. Detta säger dock utskottsmajoriteten nej till. Det skulle vara intressant att höra vad kulturministern har för åsikt i denna fråga. 

Herr talman! Vi ser med oro på det faktum att antalet män som aldrig läser har ökat sedan början av 80-talet. Män i alla åldrar har minskat sitt bokläsande, men den kraftigaste nedgången ser vi bland de yngre männen. Därför tycker vi att det är viktigt att man satsar på läsfrämjande insatser. På många arbetsplatser har ett arbetsplatsbibliotek bidragit till att öka läsandet. En effekt har också blivit att fler använder sig av kommunernas bibliotek. Inte minst har utbudet av barnböcker i arbetsplatsbiblioteken stimulerat vuxna att börja läsa för sina barn. 

Under senare år har antalet arbetsplatsbibliotek tyvärr minskat. Vi vet att ett bra sätt att nå nya ovana läsare är att erbjuda litteratur på arbetsplatsen och att man där även uppmuntrar till läsning.  

Utskottsmajoriteten hänvisar i betänkandet till att regeringen prioriterar läsfrämjande insatser för barn och unga och att Kulturrådet har möjlighet att fördela bidrag till kultur i arbetsliv och för läsfrämjande insatser. 

Det är bra att man satsar på barn och unga, men ibland hänger barnens beteende ganska tydligt ihop med hur barnens föräldrar agerar. Barn gör som vi gör, inte alltid som vi säger. Genom att satsa på de vuxna blir det också bra för barnen. 

Vi socialdemokrater satsade i vår budget 10 miljoner mer än regeringen till läsfrämjande insatser. Där var också vuxna en viktig del. Vad gör kulturministern för att stimulera till läsande bland vuxna? 

Man hänvisar i betänkandet till Kulturutredningens förslag att bidraget till kultur i arbetsliv ska omvandlas till ett bidrag för projekt som syftar till att vidga arbetsmarknaden för konstnärer. Jag tycker att det är ett olyckligt förslag. Jag vill absolut att arbetsmarknaden för konstnärer ska vara så stor som möjligt, men vår ambition med kultur i arbetsliv är att nå de grupper som vanligtvis inte tar del av eller är aktiva inom kulturen. Att detta sedan kan generera arbetstillfällen för kulturarbetare är jättebra, men det är inte det primära målet. Vad säger kulturministern om utredningens förslag om att förändra villkoren för kultur i arbetsliv? 

Herr talman! De flesta av oss har en dialekt, vissa tydligare än andra. I och med 1900-talets samhällsförändring då människor flyttade på sig har dialekterna på många håll utjämnats och närmat sig riksspråket. Dialekterna är ofta kopplade till städer och bygder och hänger tätt samman med kulturer, historia och traditioner. En positiv inställning är avgörande för att dialekter ska finnas kvar. Saknas denna inställning är risken stor att avvikelser kommer att uppfattas som dåligt språk. 

Vi socialdemokrater tycker att undervisning om dialekter i skolan och attitydförändrade insatser riktade mot allmänheten är viktigt. Vi vill dessutom understryka behovet av dokumentation för att bevara detta kulturarv. 

Herr talman! Det finns många svenskar runt om i världen som är anställda i svenska eller utländska företag eller invandrare som återvänt till sina hemländer. Ju fler människor som talar svenska och ju fler som känner till vårt land, desto bättre är det för Sverige. Det är därför angeläget att barn som växer upp i sådana miljöer kan lära sig en god svenska och hålla en bra kontakt med Sverige genom hela livet. 

För mer än ett år sedan gick remisstiden ut för den utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen. Det var en utredning som hade i uppdrag att se över svenskundervisningen i utlandet. Den borgerliga regeringen har ännu inte samlat sig till något beslut i frågan om framtid och struktur för den akademiska undervisningen i svenska. 

Den finns många människor i världen som intresserar sig för Sverige och som vill lära sig vårt språk. Ju fler som studerar svenska och det svenska samhället, desto bättre är det för vårt land och för Sverigebilden. Det behöver skapas en plan för hur vi kan möta ett ökande intresse för att studera såväl vårt svenska språk som vårt land och vårt samhälle. 

Därför tycker vi socialdemokrater att regeringen ska göra en översyn av hur svenskundervisningen i utlandet bedrivs på alla nivåer, det vill säga grundskola, gymnasium och högskola, samt behovet av liknande undervisning. 

Herr talman! I dag ska vi fatta beslut om en språklag där svenska ska vara huvudspråk i Sverige. Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att regeringen, och i synnerhet Kulturdepartementet som högsta ansvariga vårdare av det svenska språket, föregår med gott exempel. Det gäller i allra högsta grad kommunikationerna på Internet mellan Regeringskansliet och allmänheten. I dag har riksdagen en svensk e-postadress medan Regeringskansliet har en engelsk e-postadress. I den utredning som riksdagens utredningstjänst har gjort på uppdrag av kulturutskottet visar det sig att de av riksdagens utskott som har många utländska kontakter inte upplever några problem med att ha en svensk e-postadress. Enligt förvaltningsavdelningen på Regeringskansliet sker större delen e-postkommunikationen på svenska. Vi socialdemokrater anser att Regeringskansliet bör övergå till att använda det svenska språket i sina e-postadresser, och det bör ske utan dröjsmål. 

Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga socialdemokratiska reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservationerna nr 6 och nr 7. 

Anf. 134 ESABELLE DINGIZIAN (mp):
Herr talman! Miljöpartiet välkomnar en språklag som befäster svenskan som huvudspråk och Sveriges officiella språk i internationella sammanhang. Att i lag ange svenskan som huvudspråk har en stor symbolisk betydelse men naturligtvis även en praktisk. Därför är det utan tvekan viktigt att det svenska språkets ställning tydligt markeras. 

Miljöpartiet är i huvudsak positivt till propositionens innehåll, men på ett område har vi en gemensam reservation med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Den handlar om läsfrämjande insatser. 

Språklagen ger en tydlig signal om svenskans betydelse i vårt samhälle, vilket är särskilt viktigt med tanke på att det svenska språket tillhör ett mycket litet språkområde utifrån ett globalt perspektiv. Med tanke på att vi lever i en alltmer globaliserad värld där våra kontakter med omvärlden ständigt ökar finns det också en risk att vårt språk luckras upp, förändras och anpassas till de stora språken. 

Det är alltså viktigt att slå vakt om det svenska språket om vi vill att det ska vara levande även i framtiden. Det är lika viktigt som att också andra ges rätten att värna sitt språk då språket är en oerhört viktig del för människors identitet och kultur. Det handlar således i första hand om människors och grupper av människors rätt till sitt uttryckssätt och inte om olika statsbildningars rätt. 

Språklagens praktiska betydelse är naturligtvis mycket väsentlig. Den förpliktar. Den förpliktar staten, våra kommuner och landsting och offentliga institutioner i övrigt att vara kommunicerbara för alla. Det är naturligtvis ett stort uppdrag eftersom det innebär att myndighetsutövare och offentlig sektor har det stora ansvaret att uttrycka sig på ett sätt som innebär att människor förstår. Språket ska vara mottagaranpassat och enkelt men även vårdat. 

Herr talman! Språket är vårt viktigaste verktyg i mötet med andra människor och det viktigaste uttryckssättet för tankar, idéer och känslor. Den som har en brist i sin språkliga förmåga riskerar därför att hamna utanför den sociala gemenskapen och bli missförstådd. Så vill vi inte ha det, och därför kan man inte nog betona vikten av allas rätt att delta i språklig kommunikation och dialog. 

Att behärska språket är också ett maktmedel, och makt kan som bekant också missbrukas. Många är de, både etniska svenskar och de med annan etnisk bakgrund, som berättat för mig om vilket hopplöst underläge de känner när de till exempel inte förstår vad myndigheterna uttrycker. Jag talar om människor som redan befinner sig i underläge. Att behärska sitt språk och majoritetsspråket är en avgörande fråga för demokratin. Då finns förutsättningar för fördelning av makt och inflytande. 

Av olika skäl kommer det alltid att finnas människor i Sverige, liksom i andra länder, som har svårt med kommunikationen. Många har även läs- och skrivsvårigheter. Människors förutsättningar är med andra ord helt olika. Det betyder i sin tur att tillgången till språk är ojämlikt fördelad. Det är Miljöpartiets uppfattning att staten har ett ansvar att motverka ojämlikheter i samhället. 

Förutsättningarna för den enskilde måste förbättras avsevärt för att alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till svenskan. Men samtidigt vet vi att för dem som har ett annat modersmål än svenska är god kunskap i det egna modersmålet en grundförutsättning för att man ska kunna tillgodogöra sig svenskan på ett tillfredsställande sätt. Det betyder att det inte finns någon motsättning mellan å ena sidan kunskaper i modersmålet och å andra sidan kunskaper i svenska. De som hävdar motsatsen fiskar bara i grumligt vatten och spär på stödet för nationalistiska och invandrarfientliga strömningar. 

Herr talman! Mot denna bakgrund är det särskilt allvarligt att alliansregeringen motverkar sådant som befrämjar möjligheten att utveckla färdigheter i språk. Jag tänker särskilt på att regeringen är sparsam med läsfrämjande insatser och att det inte finns några som helst nya satsningar på folkbibliotek och skolbibliotek. Alla är överens om att läsandet har en enormt stor betydelse när det gäller förmågan att utveckla språket. Att ha tillgång till böcker och få upptäcka bokens betydelse är för den enskilde, ung som gammal, något som inte nog kan betonas. 

För att barn ska kunna få ett rikt språk är det viktigt att de får ta del av böcker. Läsning ökar ordförrådet och öppnar dörrar till nya tankar och idéer. Tillgången till barnböcker är oerhört viktig. Därför är det mycket sorgligt att regeringen inte initierar några nya kraftiga satsningar för både barn och vuxna som inte har läsvana. 

Herr talman! Låt mig till sist säga något om diskussionen om svenskans roll i EU-institutionerna. Jag håller med dem som hävdar att det är viktigt att svenskan inte trängs undan i EU-parlamentet och dess institutioner. Det är också viktigt att så är fallet i riksdagens arbete. Vi i Miljöpartiet har även tidigare påtalat att många av de EU-handlingar som behandlas i EU-nämnden och i riksdagens utskott alltför ofta bara tillhandahålls på engelska. Det är oacceptabelt enligt min mening då många av riksdagens ledamöter inte har tillräckliga språkkunskaper för att på ett säkert sätt ta till sig innehållet i handlingarna. Det finns en uppenbar risk att vi fattar beslut på underlag som vi inte helt och hållet kunnat ta till oss. Det innebär vidare att det uppstår svårigheter i vår kommunikation med medborgarna, att vi inte förmedlar till våra väljare vad som ska beslutas i EU-parlamentet utifrån våra synpunkter. 

Jag yrkar bifall till reservation 7. 

Anf. 135 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! Äntligen! En känd radioperson som nu vandrar genom Sverige för att uppmärksamma Cancerfondens arbete mot prostatacancer brukade förr utbrista just ”Äntligen!” när Nobelpristagaren i litteratur presenterades. Jag tror att många med mig i dag känner detsamma: äntligen! Äntligen kan vi få en språklag! 

Arbetet med att göra svenska språkets ställning tydlig i lag har pågått under lång, lång tid. Vägen hit har varit krokig, men i dag står vi här i kammaren med ett konkret och bra förslag till en språklag. Det är ett förslag där vi slår fast att svenskan är huvudspråk i Sverige. Denna lag har stor betydelse, både praktiskt och symboliskt. Om riksdagen röstar igenom detta förslag betyder det att all offentlig verksamhet har en skyldighet att värna svenska språket. 

Herr talman! Vi tillhör ett litet språkområde, men få tror i dag att det finns något allvarligt hot mot svenska språket. Själv är jag däremot övertygad om att det är farligt att ta språket för givet. Av de ungefär 6 500 språk som i dag talas i världen är enligt Unesco nästan hälften i farozonen. De riskerar kort och gott att försvinna för alltid under det kommande seklet. 

Jag citerar författaren och historikern Peter Englund i Svenska Akademien: ”Det betyder att världen rent statistiskt sett förlorar ett språk var tionde dag. Och det är en kolossal förlust, för vart enskilt språk är sprunget ur en särskild miljö, särskild ekologi, särskild kultur, och bär inbäddade i sig, som ett slags kärna, erfarenheter och attityder som inte låter sig uttryckas på ett annat språk.” 

I vår omedelbara närhet kan vi med sorg konstatera att liviskan som talats i västra Lettland inom kort kommer att försvinna. Ännu i slutet av 1930-talet fanns det tolv liviska byar, men på grund av andra världskriget och kollektiviseringen under den kommunistiska sovjettiden försvann dessa byar och med dem grunden för liviskan som vardagsspråk. I dag lär det finns endast en person som talar liviska. Därmed försvinner sannolikt också viktiga kulturella band och förståelse för historia och traditioner. 

De motioner som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skrivit stöder i allt väsentligt det förslag som regeringen presenterat i sin proposition Språk för alla – förslag till språklag. Denna enighet är glädjande, vill jag säga. Vi har tidigare inte varit bortskämda med en enig opposition. De pekar visserligen på olika frågor i sina motioner, men jag väljer ändå att tolka det här välvilligt och konstaterar att det finns ett brett stöd för en språklag även här i riksdagen. 

Lagen tar sin utgångspunkt i de språkpolitiska mål som gäller i dag. Syftet med språklagen är att ange svenskans och andra språks ställning och användning i det svenska samhället. 

Genom en ny lag ger vi också en tydlig signal om det svenska språkets betydelse i samhället. Svenskan måste värnas för att även i framtiden kunna vara det gemensamma huvudspråket. Språklagen handlar om det allmännas ansvar att värna och vårda vårt gemensamma huvudspråk. För domstolar, myndigheter och andra som utför uppgifter i offentlig verksamhet är svenskan det språk som ska användas. 

Men det räcker inte. Språket ska också vara vårdat, enkelt och begripligt. Det här är egentligen ingenting nytt, men jag tror ändå att en del myndigheter kan behöva en påminnelse om detta. 

Var och en som är bosatt i Sverige ska ha rätt att lära sig, utveckla och använda svenskan. Ytterst är det här en fråga om demokrati och om vars och ens rättighet att kunna göra sig förstådd – men också förstå – förstå vilka beslut som fattas här i riksdagen, förstå vad som händer i våra domstolar, förstå vilka beslut som fattas på förvaltningsmyndigheterna. Utan ett gemensamt språk riskerar demokratin att försvagas, och det är en utveckling jag inte vill se och absolut inte vill vara med om. 

Vi har fem minoritetsspråk i Sverige som samtliga är skyddade i svensk lag. Minoritetsspråkens ställning är stark i Sverige i dag. Detta bekräftas och förstärks ytterligare genom den föreslagna språklagen. De som tillhör en nationell minoritet ska också få möjlighet att lära sig, utveckla och använda sitt språk. 

Senare i eftermiddag ska riksdagen också debattera förslaget om lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det är en lag som är nära förbunden med den kommande språklagen. 

Herr talman! Även teckenspråket är nationellt – inte internationellt som många tror – men teckenspråkets ställning har inte tidigare varit reglerad i lag. I språklagen slår vi därför fast att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. Jag vill poängtera att detta även gäller, precis som för det svenska talspråket, frågan om att lära sig, utveckla och använda teckenspråket. 

Avslutningsvis vill jag säga att jag är mycket glad att kunna stå här i riksdagens kammare i dag och debattera den föreslagna språklagen med ledamöterna i kulturutskottet. Jag hoppas att vi nu äntligen kan stärka svenska språket, minoritetsspråkens ställning och teckenspråkets ställning genom att anta denna lag. 

 I detta anförande instämde Olof Lavesson och Cecilia Magnusson (båda m). 

Anf. 136 ESABELLE DINGIZIAN (mp) replik:
Herr talman! Jag har några frågor till kulturministern. Vi är överens om lagen. Nu handlar det mer om att kunna förverkliga lagens innehåll och se till att det verkligen blir någon mening med den. 

Jag undrar lite hur ministern har tänkt förverkliga det här ute i samhället med alla myndigheter som ministern pratar om. Har ministern några intentioner att ge några förslag om detta, eller är det upp till var och en ute i de olika myndigheterna? 

I betänkandet står det att regeringen satsar på läsfrämjande åtgärder. Jag undrar bara vilka det är. Det kan ju vara något som jag inte vet, och då jag skulle gärna vilja veta det. 

Jag undrar också om ministerns ambitioner om att få handlingarna översätta till svenska i utskott och EU-nämnden. 

Anf. 137 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) replik:
Herr talman! Hur den här lagen ska bevakas är naturligtvis en fråga för väldigt många. Att vi antar lagen är en symbolisk handling i sig, och det är naturligtvis också ett klart och tydligt budskap till forskningen och till högskolorna. Men den myndighet inom kulturområdet som framför allt har ett direkt ansvar och intresse för detta är Institutet för språk och folkminnen i Uppsala som också bevakar detta med Unesco och ställningen där när det gäller det immateriella kulturarvet och även språkfrågorna. De är väl förberedda för att ta emot detta. 

När det handlar om läsfrämjandet har vi via Kulturrådet satsat extra pengar på läsfrämjande. Skolbibliotekens roll kommer också att stärkas i skollagen. Det ligger inte på vårt departement, men det är ändå något jag gläder mig åt, och vi kommer också framöver att se över bibliotekslagen vilket vi har annonserat tidigare i budgetpropositionen. 

Anf. 138 ESABELLE DINGIZIAN (mp) replik:
Herr talman! Jag undrar om ministern har för avsikt att följa upp detta så att det händer någonting där ute framöver. 

När det gäller läsfrämjande insatser har jag hört mig för. Jag har pratat med Kulturrådet och med utskottet, och jag kan faktiskt inte se att det är några större förändringar som har gjorts från 2005 och framåt. Stödet för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek har till och med minskat sedan 2005. När man tittar på antalet kommuner som sökt för olika projekt ser man att det hittills är ett tjugotal kommuner som har ansökt om medel för läsfrämjande insatser. 

Jag tycker att det behövs en lite kraftigare insats från regeringen om man ska säga att man prioriterar detta. Jag undrar vad ministern tycker om detta att just inköp av litteratur har minskat i budgeten. 

Anf. 139 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) replik:
Herr talman! Det finns nog många frågor som skulle prioriteras. Jag är inte journalist för inte – jag har ett starkt eget, privat intresse av språkfrågorna. 

När det gäller olika möjligheter att främja just läsandet vet vi att länsbiblioteken har utvecklat flera olika projekt som vi har följt med stort intresse, och det har även Kulturrådet gjort. Bokförsäljningen har ökat, och det får man väl också se som ett tydligt tecken på intresset för läsande. Sedan är jag också väl medveten om att det skiljer sig åt, att många som tidigare läste mycket fortfarande läser mycket och kanske ännu mer och att det har varit svårt att nå vissa, framför allt män. Då är det glädjande att vi, faktiskt med rätt mycket möda och kraft från Finansdepartementets och vår sida, har lyckats få EU-kommissionen och ministerrådet att stödja oss i kampen för att behålla den 6-procentiga momsen på ljudböcker. Det har betytt väldigt mycket för att få grupper som tidigare inte har läst mycket att vilja ta till sig litteraturen och män att göra det i annan form. 

Anf. 140 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Jag gör en jämförelse med nästa punkt som ska debatteras här, det vill säga lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Där stärker regeringen resurserna. Nu minns jag inte exakt om det handlade om 80 miljoner, men i alla fall. 

Då undrar jag naturligtvis: När den här språklagen kommer till och med all sannolikhet beslutas, vad har kulturministern för ambitioner att stärka detta så att man kan förverkliga detta precis på det sättet som Esabelle Dingizian var inne på? Stärker man resurserna till arbetsplatsbibliotek, regionala bibliotek, resursbibliotek för döva, barnböcker på teckenspråk och läsfrämjande insatser? Det är några exempel som vi har tagit fram i vårt budgetförslag. Kommer man att göra de här förstärkningarna? 

Jag läste Svenska Tornedalingars Riksförbunds remissvar, och de tar upp att det är oerhört mycket som behöver förstärkas även där. Visserligen är det samma villkor som man har beslutat om att godkänna i den här kommissionen, men det finns ju redan i dag brister. Kommer kulturministern att förstärka så att man kan förverkliga de här fina orden i språklagen? 

Anf. 141 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) replik:
Herr talman! Jag hörde att Siv Holma refererade till sitt eget partis budgetförslag. Innan vi börjar resonera om det kanske vi kan få se ett samlat budgetförslag från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna så att vi har något att förhålla oss till? Annars handlar det rätt mycket om önskelistor. 

När det handlar om att stärka språket kommer det in på mycket. Biblioteken har en viktig roll, det har vi talat om tidigare. Den proposition som ska diskuteras senare här som handlar om minoritetsspråken går ju också ut på att det ska bli ökade möjligheter att tala bland annat finska i Mälardalsområdet, vilket naturligtvis gläder oerhört många. Det är trots allt i den här delen av Sverige som många finsktalande bor. 

Via presstödet ger vi stöd till tidningar som kommer ut bland annat på samiska och även, tror jag, på meänkieli. Det gäller även bidrag till kulturtidskrifter som fördelas via Kulturrådet. Det är alltså många källor som bidrar till att de fem nationella minoritetsspråken ska kunna behålla sin starka ställning. 

Anf. 142 SIV HOLMA (v) replik:
Herr talman! Det må vara önskelistor, men man måste ju ha någon form av ambitioner och visioner, vilket jag bara kan konstatera att det finns mycket kvar att önska om här. 

Jag har en annan fråga. Förra mandatperioden då Lena Adelsohn Liljeroth ingick i oppositionen – och i dag är hon minister – erbjöd den socialdemokratiska regeringen ett samarbete för att ta fram en språklag. Då sade ni nej. 

Kan kulturministern redogöra för varför ni sade nej till Pagrotskys förslag till samarbete för att få den här språklagen som ni nu har sagt ”äntligen” om? 

Var det inte också på det sättet att förslaget till ny språklag var relativt enkelt att ta fram eftersom förarbetet redan hade gjorts i propositionen som den förra regeringen tog fram i samarbete med oss? Var det inte ganska enkelt att få fram detta? 

Sedan har jag också en fråga när det gäller den svenska ställningen i EU. Förra gången vi debatterade det här skrev Lena Adelsohn Liljeroth med sina allianspartikolleger en reservation där man tyckte att man skulle stärka språkets ställning i EU. Jag undrar om Lena Adelsohn Liljeroth är nöjd med att inte gå på den linje som Språkutredningen gör, det vill säga att man ska lagfästa att man ska använda sig av tolk när så erbjuds om inte andra skäl säger något annat. 

Varför går man inte helt ut eftersom man var så kritisk förra gången vi hade den här debatten? 

Anf. 143 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) replik:
Herr talman! Det är lite lustigt att höra Siv Holma tala om att här inte finns några ambitioner och visioner. Här står vi i dag och debatterar två lagar som stärker svenskans roll och som stärker minoritetsspråken, och så kommer Siv Holma och säger att det inte finns några visioner! Det är mycket märkligt. 

När det gäller förra gången som den här frågan var uppe kan jag – det är kanske lite tråkigt för Siv Holma och hennes koalitionspartner – erinra om hur det gick till. Det fanns faktiskt en majoritet i kammaren för oppositionens förslag om en språklag. Men en feltryckning från en som hörde hemma i vänsterblocket gjorde att det inte gick igenom då. Det kan man mycket väl se i protokollen, så i den delen ska inte skulden falla på oss. 

När det gäller EU-frågorna tycker jag att det är väldigt bra att det finns tolkning. Jag använder mig av det så ofta jag kan, vilket också är nödvändigt för mig eftersom jag har lite svårt att höra. 

Jag kan också se att tolkningen har gått upp från ungefär 10 procent som det var runt 2006 – och det var ingen fråga som den tidigare regeringen drev, utan det var snarare tvärtom – till över 50 procent som nu begär tolkning. 

Det har också betydelse att det blir väl tolkat i de skriftliga handlingar som finns. Själv använder jag mig av tolkning. Många av mina kolleger gör det också, och det gör vi även i många arbetsmöten, så jag tycker snarare att vi har anledning att vara stolta över att vi utvecklar och utnyttjar de här möjligheterna som finns. Och det är alldeles säkert så att vi skulle kunna göra det bättre. 

Anf. 144 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s) replik:
Herr talman! Jag ställde några frågor till kulturministern i mitt anförande. Jag lyfte bland annat det här med språkförskolor och det positiva resultat som kom av att man faktiskt satsade på språkförskolor som en del av storstadssatsningen. Vi har i vår reservation med just det här att vi tycker att man ska använda sig av de erfarenheterna eftersom vi vet att om barn i unga år får använda sig både av sitt modersmål och också lära sig sitt nya språk i det nya hemlandet – Sverige i det här fallet – ger det bra och positiva resultat. 

Då ställer jag frågan till kulturministern hur hon ser på det här, för utskottsmajoriteten säger ju nej till att använda sig av de erfarenheter som man drog i storstadssatsningen av språkförskolor. Det är den ena frågan som skulle vara intressant att få svar på av kulturministern. 

Den andra handlar om det här med läsfrämjande insatser, som jag tidigare var inne på och även Esabelle. Vi vet att om man satsar på vuxna vad gäller läsfrämjande gynnar det också barnen. Du var själv inne på att ljudböckerna har gjort att väldigt många som tidigare inte lyssnade på böcker har börjat göra det. Ett lyckat projekt har varit vägkrogsbiblioteken som har genomförts genom de fackliga organisationerna. Här är kultur i arbetslivet en jätteviktig del.  

Vi tycker att det är viktigt att ha kvar läsfrämjande insatser även för vuxna. Även om man nu satsar på barn och unga är det också viktigt att satsa på läsfrämjande insatser för vuxna. Jag skulle vilja veta vad kulturministern har för ambition på det här området för att faktiskt se till att också fler vuxna läser. 

Anf. 145 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) replik:
Herr talman! För att börja med frågan om språkförskolan måste jag erkänna att det är en fråga som jag inte kan särskilt väl. Den hör närmast hemma på Utbildningsdepartementets område. Jag vet att det i budgetpropositionen i höstas fanns skrivningar om att målen i förskolans läroplan ska bli tydligare. I detta går naturligtvis språkutvecklingen in som en viktig del. 

Vi kan också glädjas åt att just barn som går i förskolan är de flitigaste lånarna av böcker på biblioteken. Där har litteraturen bevarat och, tror jag, på många håll även stärkt sin ställning. Det finns också ett omfattande och viktigt pedagogiskt arbete som sker på våra bibliotek. 

Sedan är det mycket kunskap som finns inom Kulturrådet, som samlar in de olika förslag som finns som jag nämnde i en tidigare replik, från bland annat länsbiblioteken om hur man arbetar för att öka läsningen, inte bara bland barn utan också bland unga och även bland vuxna. Det är något som vi följer och har som en av våra prioriterade frågor. Så vi har fortfarande tid på oss. Och jag tycker att det här är mycket viktigt, som jag sade tidigare. 

När det gäller vuxna tycker också jag att det är mycket intressant med de projekt man har haft vid vägkrogarna. Det är också argument som jag kunnat använda mig av i EU-sammanhang, inte minst gentemot de länder som inte har velat se att den 6-procentiga momsen också på ljudböcker skulle kunna ha en betydelse, vilket vi ju vet att den har. Drygt en miljon sålda ljudböcker i fjol talar sitt tydliga språk. Kan vi dessutom komma till rätta med något av den illegala nedladdningen av ljudböcker kan det också hända att författarna får del av intäkterna för dessa böcker. 

Anf. 146 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s) replik:
Herr talman! Vad gäller ljudböckerna och momsen är vi överens. Men jag tror inte att det här sköter sig helt självt. Det behövs också insatser och ambitioner vad gäller läsfrämjande. 

Om man nu väljer att plocka bort stödet bland annat till kultur i arbetslivet, som faktiskt har möjliggjort införandet av vägkrogsbibliotek, slår man undan fötterna för ett vidare arbete med den typen av satsningar. Där är de fackliga organisationerna naturligtvis en jätteviktig del för att kunna nå ut på våra arbetsplatser. 

Jag ställde också frågan i mitt anförande hur kulturministern ser på förslaget som Kulturutredningen nu lägger fram om att man ska ändra på upplägget av kultur i arbetslivet. Det ska vara inriktat på att kulturarbetare ska få arbete. Jag tycker att det är jättebra. Jag vill gärna se en vidgad arbetsmarknad för våra kulturarbetare. Men målet måste väl ändå vara att se till att de som inte vanligtvis tar del av kultur får en möjlighet att göra det, att man stimulerar de grupper som inte tar del av kultur. Där har de läsfrämjande insatserna varit en jätteviktig del. De har flera positiva effekter, att folk börjar läsa mer men kanske också blir mer aktiva kulturanvändare. 

Jag skulle vilja veta vad kulturministern säger om förslagets inriktning på att det ska vara arbetstillfällen för kulturarbetare. Jag tror att det blir det ändå, men för mig är det otroligt viktigt att det är själva målgruppen, de som inte vanligtvis tar del av kultur, som är den som ska vara i fokus. 

Kulturministern säger att frågan om språkförskolorna ligger inom Utbildningsdepartementets område. Javisst, men å andra sidan handlar det väldigt mycket om vad vi har för vision för att få fler att ta del av svenska språket, som är precis vad den lag som vi ska besluta om lite senare här i dag handlar om. Vi måste ta reda på hur vi kan se till att fler använder sig av det svenska språket? Då måste vi ibland gå över på olika politikområden för att lyckas med den ambition vi kan ha. 

Anf. 147 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m) replik:
Herr talman! Jo, jag är absolut också en vän av att man kliver över de olika politikområdena. I och med detta ligger mycket av aspektpolitiken som Kulturutredningen för fram som en viktig del och är någonting som vi måste arbeta vidare med. 

Jag har noterat det här förslaget. Jag tycker att det är absolut intressant, därför att när det gäller kulturpolitiken i den delen handlar det om att stärka kulturskaparnas ställning. Om vi just kommer att gå på utredningens förslag när det gäller att förändra det här bidraget är för tidigt att säga. Nu har vi fått in alla remissvar, och det kan finnas synpunkter där också. 

Sedan kan jag konstatera att allt inte behöver statsstöd för att överleva. Den kultur som ska finnas på arbetsplatserna kan ju också vara ett engagemang från arbetsgivarna och från de fackliga organisationerna. Det är inte säkert att allting behöver ske med hjälp av statsstöd. 

Vi gjorde en förändring på litteraturområdet genom att ta bort det statliga stödet till En bok för alla, därför att vi ansåg att stödet inte längre hade en relevans. Vi har nu kunnat se att En bok för alla lever och frodas och fortsätter att komma ut, i synnerhet när det handlar om böcker till barn och unga. 

Anf. 148 ANDERS ÅKESSON (c):
Herr talman! Det svenska språket är mitt språk och mitt modersmål. Det känns därför viktigt att kunna värna det. Det är lika viktigt som det varit för samer, judar, romer, Tornedalsfinskar och Sverigefinnar att värna sina språk, och som de också med framgång gjort och därmed fått sina språk lagskyddade i Sverige. 

Genom tidigare och fortsatt invandring är det många i vårt land som talar många andra språk, och jag är säker på att många av dessa kommer att kämpa för att få ett motsvarande lagskydd i framtiden. När utredningen Mål i mun skrevs – den utredning som föregått dagens förslag till ny språklag som vi strax ska besluta om – visade det sig vid en enkätundersökning att 58 procent av svenska folket tyckte att det var viktigt att bevara invandrarspråken i Sverige. 

Herr talman! Centerpartiet har länge kämpat för att svenska språket ska lagskyddas. Den förra, socialdemokratiska regeringen var dock negativ till detta och motiverade då sin negativa hållning mot att lagstifta med: ”Svenska språket är av hävd det språk som används i Sverige och är ett mycket väl beskrivet och dokumenterat språk, såväl i nutid som under tidigare perioder. Svenska är också ett av EU:s officiella språk.” 

Den förra regeringen ansåg därför att det räckte med att markera att svenska språket var landets huvudspråk genom att föreslå ett språkpolitiskt mål, ett mål som sedan fastställdes här i riksdagen. 

Herr talman! Jag är glad över att alliansregeringen nu gör verklighet av det som en enig parlamentarisk utredning var överens om redan 2002, att i lag befästa svenska språket som huvudspråk i Sverige och att slå fast att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska har ställningen som nationella minoritetsspråk. Också teckenspråkets ställning markeras i detta lagförslag. Det är också bra. 

Det allmännas ansvar för den enskildes tillgång till språk tas upp som ett grundläggande moment i lagen. Genom denna lag värnar vi den språkliga mångfalden i vårt land. 

Herr talman! Språket är nyckeln till vår kultur och till vår historia. Det är bärare av vår identitet och grunden för vår sociala gemenskap på alla nivåer. Att behärska och kunna uttrycka oss på ett språk gör att vi växer som människor. Alla ska därför ha möjlighet att utveckla en god språkförmåga. 

Jag är glad, herr talman, över att alliansregeringen lagt fram förslaget om att i lag skydda språket och yrkar därmed bifall till förslaget i kulturutskottets betänkande nr 9 Språk för alla – förslag till språklag. 

Anf. 149 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Herr talman! I debatten har vi hittills hört de flesta argumenten för språklagen. Det är logiskt att vi har ett lagfäst huvudspråk när vi sedan tidigare har fem lagfästa minoritetsspråk. Att lagstifta om svenskan som huvudspråk har både en praktisk och en symbolisk betydelse. Det ger en tydlig signal om svenskans betydelse i vårt samhälle och garanterar att svenskan även i framtiden ska vara vårt huvudspråk. Till detta kommer också demokratiaspekten: Det svenska språket är viktigt för att alla ska kunna ta del av det allmänna rummet. Jag ska inte upprepa mer av det som sagts utan i stället ge några reflexioner och tankar i mitt korta inlägg. 

Det svenska språket har formats under många århundraden och utgör i dag en kulturell enhet för alla svenskspråkiga, oavsett ursprung och hemvist. I utskottet pratar vi ofta om kulturarvet. Det handlar om det materiella men också om det icke-materiella kulturarvet. Det svenska språket är verkligen en bärare av en stor del av vårt kulturarv. Vi har alla en skyldighet att på olika sätt värna och vårda språket. Det gäller såväl den talade som den skrivna och tecknade svenskan. 

Språket vi använder ger oss ord för omvärlden och underlättar vår förståelse av den. I språket och orden finns också känslor. Precis som det står i betänkandet är språket en av de viktigaste förutsättningarna för individens kulturella identitet. När jag tänker tillbaka på tidiga barndomsupplevelser finns också tydliga kopplingar till språket och till att förstå språket. Vi har väl alla minnen av samtal där vi egentligen inte förstod vad som sades eftersom vi inte kunde språket fullt ut. 

Språket för vidare våra normer, hjälper till att uttrycka våra seder och bruk. Det är en viktig del av kulturöverföringen. Därmed har jag sagt några ord om kulturarvet. 

En annan viktig del handlar helt enkelt om demokratin. Att behärska språket är grunden för demokratiskt deltagande. Den språkfattige riskerar utanförskap. Språket är grundläggande i arbetet för integration, och för att erövra ett nytt språk är goda kunskaper i det egna modersmålet en viktig utgångspunkt. 

Genom dagens beslut befäster vi svenskan som huvudspråk i Sverige. Det allmänna föreslås ha ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas. Jag menar att medierna på det här området har ett särskilt ansvar både när det gäller att värna det gemensamma talade och icke-talade språket och att slå vakt om och befästa minoritetsspråkens ställning. 

Nu tycker jag inte att det går att tala om svenskan, om språket, utan att också säga något om läsandet och om boken. Litteraturen är en språklig konstart och boken en viktig bärare av vårt kulturarv. Den nya tekniken är fantastisk och har många fördelar, men den kan inte ersätta boken vare sig i undervisning eller som upplevelse. Däremot kan den komplettera på ett bra sätt. Ordbehandlingsprogram är till exempel ganska verkningslösa om den som ska använda sig av dem saknar känsla för orden. Den känslan skapas genom att man läser, och boken har därför en särställning inom kulturen. Särskilt viktiga är böckerna och läsandet med och för barn. Folk- och skolbiblioteken är en viktig förutsättning för att nå alla barn. 

Staten har under lång tid försökt öka läsandet genom olika former av läsfrämjande insatser. Genom olika kanaler har statligt stöd gått till exempelvis föreningar och organisationer för detta ändamål. Satsningarna har varit viktiga. Samtidigt är det viktigt att de statliga insatserna verkligen leder fram till positiva effekter på läsandet. 

Precis som jag sade förut finns några insatser som kanske är viktigare än andra. Dit hör till exempel skolbiblioteken. För ett tag sedan fick vi ta del av en undersökning gjord av Kulturrådet som hade undersökt hur många av dagens skolelever som hade tillgång till skolbibliotek. Här kan vi verkligen tala om en basresurs som påverkar barns och ungdomars möjlighet till läsvana, läsförståelse och därmed också tillgång till språket. Jag utgår därför från att frågan om skolbiblioteken är viktig när det gäller den kommande skollagen. 

Anf. 150 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s) replik:
Herr talman! Eftersom Dan Kihlström lyfte fram läsandet och hur viktig boken är måste jag ställa några frågor till honom om hur han ser på läsfrämjande insatser. 

Innan kulturministern sprang i väg sade hon att det inte gjorde någon skada att man plockade bort de statliga bidragen till En bok för alla eftersom de har en verksamhet som frodas, eller vad det nu var hon sade. Den bilden stämmer inte riktigt. Jag var i kontakt med dem som arbetar på En bok för alla så sent som i går. De berättade att de fått dra ned jättemycket på sin verksamhet. Tidigare var det tre som jobbade med läsfrämjande insatser. I dag är det en. De har svårt att hinna med. De kan inte själva driva projekt utan bara vara en del i vissa projekt. Den bild som kulturministern gav stämmer inte när man pratar med dem som arbetar på En bok för alla. 

Jag undrar om Dan Kihlström har samma syn som kulturministern, att det inte spelar någon roll ifall staten lägger några resurser på En bok för alla, för det blir inte någon skillnad på verksamheten, och att detta med läsfrämjande insatser så att säga sköter sig självt. Eller har Dan Kihlström en annan ambitionsnivå än kulturministern? Det vore roligt att få höra det. 

När det gäller skolbiblioteken tittade jag på Kulturrådets hemsida och såg att en tredjedel av landets skolenheter saknar skolbibliotek. Detta är, som Dan Kihlström också sade, en jätteviktig fråga. Vad finns det för ambition från den borgerliga majoritetens sida? Vad vill majoriteten göra för att öka tillgången till böcker och läsande? 

Anf. 151 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Herr talman! Vad kulturministern sade får vi nog titta efter i protokollet. Jag är inte alldeles övertygad om att det var riktigt så negativt som Gunilla Carlsson framställer det. Jag sade i mitt anförande att läsfrämjande insatser är viktiga på olika områden. Jag sade också att de insatser som gjorts är viktiga. Visst, det kan behövas även statliga insatser och en statlig stimulans på det här området. 

Man kanske ska vidga diskussionen något. Själv är jag engagerad inom folkbildningen, och det tror jag att även Gunilla Carlsson är. Också folkbildningen kan göra en betydande insats. Det är inte alldeles säkert att alla insatser måste komma från Kulturrådet eller från Stockholm. Med lite uppfinningsrikedom tror jag att man kan hitta många olika sätt att öka läsandet på till exempel arbetsplatser, i föreningar, organisationer och så vidare. Inom exempelvis den folkbildning som jag är engagerad i kan man hitta former för att på olika sätt öka läsandet. 

När det gäller ambitionen beträffande skolbiblioteken, och vad som ska göras för att öka efterfrågan, sade jag i mitt anförande att det kan vara en insats som kan komma att betyda oerhört mycket. Det är också en fråga för skollagen som håller på att beredas. Jag har stora förhoppningar om att den frågan kommer att vara aktuell och väldigt ”het” när den nya skollagen läggs fram. 

Anf. 152 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s) replik:
Herr talman! Det är bra om den frågan blir het. Jag ser dock med oro på den ekonomiska situation som många kommuner nu befinner sig i. Det är trots allt kommunerna som finansierar våra skolbibliotek. Som det ser ut i dag tror jag inte att våra politiker ute i kommunerna har möjlighet att prioritera skolbiblioteken. Tyvärr är det så. De skulle behöva mer resurser från statligt håll för att kunna höja ambitionen, eller åtminstone behålla dagens nivå, vad gäller skolbiblioteken. Det är lätt att säga att skolbiblioteken är viktiga, men det kräver resurser. Som det nu ser ut tror jag inte att kommunerna kommer att kunna prioritera dessa. 

Jag vet att folkbildningen gör enorma insatser inom det här området, vilket jag tycker är jättebra. Med det måste också finnas en ambition från statligt håll att se till att det jobbas med dessa frågor, och det har vi ju sett resultatet av. 

Jag tog ett exempel med biblioteken ute på vägkrogarna. Det har gjort att man har nått ut till en grupp som man tidigare inte har nått på det sättet. Det har blivit enormt bra effekter. Det är likadant med arbetsplatsbibliotek. Men då behövs det i många fall resurser och också en politisk ambition kanske från nationellt eller från annat håll för att se till att man jobbar med de frågorna. 

Jag blir därför orolig utifrån det som Kulturutredningen nu lyfter fram. Det är inte så viktigt med kultur i arbetsliv, och det viktigaste är att kulturarbetare får arbetstillfällen. Då har man helt missat målet. Jag tycker att det är jättebra att kulturarbetare får arbetstillfällen. Jag är jätteglad för det. Men i det här fallet handlar det om att nå grupper som annars inte tar del av detta. Vad säger Dan Kihlström om det förslaget? 

Anf. 153 DAN KIHLSTRÖM (kd) replik:
Herr talman! Visst ska vi ha ambitioner och ska gå före på olika sätt. Jag försökte vidga det hela. Vi ska göra insatser och ha höga ambitioner. Vi får återkomma när det gäller skollagen och vad det får för praktiska konsekvenser. Också jag tycker att det är oerhört viktigt, och det försökte jag lyfta fram i mitt anförande, att barnen tidigt får möjlighet att läsa på olika sätt. Det tror jag att jag var ganska tydlig om. 

Vi vet det som kulturministern också sade, nämligen att tillgängligheten till böcker på olika sätt har ökat ganska markant under senare tid. Det finns en stor tillgång till bra böcker. Det finns läsecirklar och bokbord. Jag har läst om en ny trend som har uppstått på senaste tiden, och det är bokbytardagar. Det kan också förekomma på arbetsplatser. 

Jag tror att jag läste i tidningen i dag att man skulle ha det på ett ställe. Det var så stort tryck på det att man bara fick ta med tio böcker, och lämnade man en bok fick man i princip en biljett till en ny bok. Det är möjligt att göra på många arbetsplatser. Man kan ta med sig sina väl lästa barnböcker och annat och kanske byta med arbetskamrater och på så sätt hålla kulturdelen vid liv. 

Väldigt mycket går att göra. Men självklart ska vi också ha ambitioner och målsättningar från riksdag och regering. 

Anf. 154 LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Även jag vill utropa äntligen när jag står här som siste talare innan vi går till beslut och jag har att summera debatten om en språklag. Det har varit en lång resa. Det är väldigt skoj att vi nu äntligen har hamnat här några minuter före målsnöret. 

För ett par år sedan stod jag också här och diskuterade språklagen. Då hade vi ett utredningsförslag om en språklag som hade blivit komplett underkänt av de sakgranskande juristerna i Stockholms tingsrätt, Regeringskansliet och på andra håll. Det gick helt enkelt inte att använda. 

Riksdagsbeslutet handlade då om andra element. Det var ingen idé att stoppa upp och vänta, utan vi gick vidare med de delar i förslagen som kunde genomföras. Men efter debatt mellan partierna bestämde vi tillsammans sex partier att gå vidare och utreda just den tekniska utformningen, den formella juridiska utformningen, av lagtexten på nytt för att få ett förslag som vi alla kunde ställa oss bakom. 

Sex partier enades om denna framgångsväg. Men representanten för ett sjunde parti, Moderaterna, lämnade rummet med det enda ordet: Nej, nämligen för att i stället omedelbart genomföra det underkända och enligt min mening helt odugliga förslaget. Det var dåvarande oppositionspolitikern Lena Adelsohn Liljeroth. Hon ville göra detta. 

Med tanke på den otåligheten tycker jag därför att det varit en stor besvikelse att det nu har tagit nästan tre år att utforma dessa två eller tre lagparagrafer det handlar om som behövde mejslas ut. Jag säger det till protokollet och hoppas att kulturministern kommer att läsa detta, eftersom hon inte tyckte att det var viktigt nog att stanna här och lyssna på när vi debatterar hennes insatser och hennes proposition. 

All offentlig verksamhet ska nu präglas av lagen. Det ska vara klart, redigt och begripligt språk, svenskan ska vara huvudspråk, och så vidare. Här är vi nu eniga, och jag räknar med att det blir en enig votering om detta, och det är också en stor glädje. 

Trots den enigheten vill jag ändå ta mig friheten att göra ett par reflexioner om detta. Med den otålighet som har visats om språkfrågan tycker jag att man helt frivilligt skulle ha kunnat låta den syn som lagen nu är ett uttryck för genomsyra det man gör i vardagen. 

Om man till exempel är kulturminister och inrättar ett helt nytt departement med en helt ny e-postadress som ska döpas och hittas på från noll och inget utgångsläge alls borde man välja att utforma det på svenska, om man nu är så angelägen om att svenska språkets ställning ska lagfästas och att det ska snudd på kriminaliseras att bryta mot detta. 

Jag tyckte för egen del att det var pinsamt som kulturminister att ha en e-postadress på engelska. Jag tog initiativ till att våra dataexperter skulle sätta i gång och ändra på det. De lade det i någon hög för utvecklingsprojekt. Valet kom tyvärr väldigt snabbt inpå, så där blev det liggande. 

När vi nu tar upp frågan på nytt får vi höra att den eventuellt ska läggas i en hög för utvecklingsprojekt år 2010 och kanske genomföras några år framåt. Vi gjorde ett misstag. Det krävs inga nya datorprogram. Det gäller att man bestämmer sig att man i de program som finns byter ut engelska ord mot svenska ord. 

Särskilt för det departement som sysslar med språkvård och vården av svenska språket vore det en hederssak att göra det. Jag tycker att det är trist att inte kulturministern kan berätta hur hon har resonerat när hon var valt detta dröjsmål eftersom hon förra gången när vi hade frågan uppe hade en sådan extrem otålighet. 

Jag har en andra reflexion jag vill göra. Till alla som vill åka hem snart och först votera ska jag säga att det är en kort och sista reflexion. Vi har nu efter en lång period av utredningsarbete, juridiskt hårdjobb och politiskt förankringsarbete kommit i mål med den här frågan. 

Då hade det varit naturligt att också ställa frågan: Vad gör vi sedan? Det känns som att det är en slutpunkt på ett projekt, och det tycker jag är trist. Här finns inga visioner om en framtid och ingen bild av hur man tar ut kursen för nästa etapp i processen att stärka det svenska språkets ställning. Det känns som att man nu lutar sig tillbaka och är nöjd och belåten med det man nu har uträttat, trots den långa tidsutdräkten. 

Min åsikt är att det finns gott om projekt att utveckla det svenska språkets ställning vidare. Ett sådant handlar om globaliseringen. Svenska språket används inte bara i Sverige och inte bara av dem som nu bor i Sverige. Det finns ett starkt svenskt intresse att svenska språket i världen stärks. 

Vi har svenskar som bor runt om i världen. De är ett par hundratusen. De arbetar i utländska företag eller studerar i utlandet. De har barn som går i skolor där de inte har tillgång till svenska språket för sin språkliga utveckling. Här bör Sverige ta ett ökat ansvar. 

Vi har många utlänningar som vill lära sig svenska. Det är ett tryck på svenskkurserna på universitet och lärosäten runt om i världen. Det finns barn runt om i världen till återvändande politiska flyktingar som har varit i Sverige och återvänt till sina länder efter att demokratin har återkommit. Är det likgiltigt för Sverige om de barnen förlorar svenskan, eller är det ett svenskt intresse? 

För mig är det viktiga och angelägna frågor. Jag tycker att det vore rimligt att man i ett sådant här sammanhang diskuterar: Hur går vi vidare i att utforma nya strategier för att flytta fram positionerna för det svenska språket? 

Här har jag försökt att få en diskussion i kulturutskottet. Men kulturen i detta utskott är sådan att där pratar man inte utan voterar. Det blev ingen diskussion, utan det bara klubbades av, och svaret blev nej. Detta var därför min enda möjlighet att få en diskussion om detta, och därför har jag nu sagt det i kammaren och hoppas att någon vill lyssna. 

Nu vill jag sluta den långa processen om en språklag genom att ropa: Äntligen är vi framme vid beslut! 

Överläggningen var härmed avslutad. 

Källa: Riksdagens snabbprotokoll 2008/09:122 20/5 2009