Nyhetsmedierna berättar, då detta skrives, hur nationaldagen firades runtom i landet. Festtalarna avlöste varandra. Att vi bör ”slå vakt” om det ena eller andra var den vanliga frasen.

Det enda värde, som veterligen ingen ville ”slå vakt” om, var kulturarvet och dess viktigaste del, svenska språket. I varje fall hördes ingenting om detta. Modersmålet räknas räknas inte ens på nationaldagen.

Sanningen är dock att Sverige, mer än något annat land i Europa, undan för undan säljer ut sitt språk. Åt samma håll strävar både kulturpolitiken här hemma – engelskan övertar allt mer av undervisning och forskning – och vårt umgänge utåt, diplomatin. Då Göran Persson 2004 skulle förhandla med den franske presidenten ville han göra det på engelska. Nej, sade Chirac. Antingen skulle parterna tala var sitt modersmål, eller fick alltsammans vara. Persson gav efter. Elyséepalatsets tolkar var snabbt på plats.

Har våra nuvarande översåtar lärt något av tillrättavisningen? Varken i UD eller i kulturdepartementet, vill det synas.

Nils Uthorn
Uddevalla

(Insändaren publicerad med författarens tillåtelse)