Boktiteln på min senaste bok Varför språkstrid i Finland? – Därför! har bland mången historiskt bevandrad fött frågan: Vad menar du, slutet av 1800-talet eller 1930-talet. Min kommentar är då ja och nej; hela den kontinuerliga process som försiktigt startade på 1700-talet som svärmisk nationalromantik, och som fortgår ännu idag som en exkluderande språkstrid. Få tycks vara medvetna om denna processhelhet.

I sin bok Järki voittaa diskuterar Paavo Lipponen kring bildning, historieuppfattning och identitet. Den bild han målar upp, som är ett resultat av den svenskfientlighet de ärkenationalistiska strömningarna piskat fram under flera generationer, är inte smickrande för vårt land. Speciellt nämner han historieböckerna som bärare av detta arv in i dagens finska hem. Intressant nog lyfter han fram finlandssvenska och utländska verk som vederhäftiga.

Det är uppenbart att denna nedärvda svenskfientlighet, kombinerad med en grovt felaktig bild av finlandssvenskarnas historia och sociala mönster, är en av drivkrafterna bakom den nedmontering av det svenska vi ser idag. Dock är det så att många inte ens vet varför de är svenskfientliga, de bara är det. Dessutom är det allmänt accepterat, eftersom de dagliga lagbrott som sker både gällande svensk service och svenska strukturer, förblir opåtalade. Motsvarande övertramp på sexuella minoriteter, religioner, eller ickesvenska folkminoriteter väcker ett ramskri i media, och leder ibland till rättegång.

Om man kort vill karakterisera detta tillstånd torde ordet attitydhandikapp passa in, på finska asennevamma. Ingen av oss nu levande är skyldig till detta, vi är alla mer eller mindre offer för en skenande historieskrivningsprocess, egentligen historieförfalskningsprocess, som blev ”nödvändig” för att särskilja oss från både det svenska och ryska. Men det slog över, vilket förde landet nära katastrof på 1930-talet, på många sätt. Den ”kunskapsbasen” och de värderingarna sitter kvar hos många anhängare och aktivister i de traditionella svenskhatarpartierna, ännu idag.

Tankesmedjan Magma har beställt och fått en rapport om de finsk- och svenskspråkiga läroböckernas bild av den svenska tiden i vår historia. Bra så, men min uppriktiga uppfattning är att det är minst lika viktigt att analysera det som präntas i barnen om det som hände efter den svenska tiden. Den kursen är obligatorisk, och formar de attityder de bär med sig in i vuxenlivet. De nuvarande böckernas kvalitet är inte till alla delar försvarbar för ett så kallat civiliserat land. – Det skall bli intressant att se vilket politiskt parti som först visar civilkurage och tar upp en revidering av historieböckerna. Det borde faktiskt alla göra, samfällt. Finland är väl dock civiliserat?

Reinhold Enquist

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)