(Denna text publicerades ursprungligen som en replik till en kommentar av Östen Dahl i Språkförsvarets blogg den 3/7. Eftersom Östen Dahl i sin tur har skrivit en kommentar i Lingvistbloggen till min replik, läggs min replik av den 5/7 i samma blogg även ut på Språkförsvarets webplats. Den ursprungliga texten har bibehållits så när som på en enkel redigering.)

Jag skulle helt hålla med Östen Dahl om att det är orättvist att islänningar, färöingar och grönlänningar måste lära sig danska och finnar svenska, samtidigt som danskar inte behöver lära sig isländska, färöiska och grönländska, eller svenskar i Sverige inte behöver lära sig finska, om man kunde bortse från den historiska processen och det övergripande språkpolitiska läget. Men det kan man inte.

Den nordiska språkgemenskapen är historiskt given och klockan kan inte vridas tillbaka. Den är ett resultat av att de tre fastlandsskandinaviska språken utsattes för en kraftig lågtysk påverkan under tidig medeltid, medan isländskan och färöiskan isolerades. Fram till 1809 fanns det bara två statsbildningar i Norden: Sverige-Finland och Danmark-Norge.  Island och Färöarna hade först knutits till Norge och i mitten av 1300-talet knöts Norge till Danmark. Detta ledde till att danska var det huvudsakliga statsbärande och administrativa språket i Väst-Norden, medan svenskan fyllde samma roll i både det nuvarande Sverige och Finland.

Eftersom de tre fastlandsskandinaviska språken danska, norska och svenska är sinsemellan förståeliga, men inte dessa med isländska, färöiska, grönländska och finska, är det bara de tre förstnämnda språken som kan fungera som bas för den mellannordiska språkgemenskapen. Dessutom är danska obligatoriskt som främmande språk i undervisningsväsendet på Island, Färöarna och Grönland, medan svenska är obligatoriskt i Finland. 5,5 procent har svenska som modersmål och runt 40 procent av finländarna med finska som modersmål anser sig behärska svenska. De tre fastlandsskandinaviska språken förstås alltså av en överväldigande majoritet av nordborna.

Detta är också det nordiska ministerrådets inställning:

”Utgångspunkten för den nordiska språkpolitiken är att Nordens samhällsbärande språk är och förblir starka och levande, att de som är samhällsbärande språk förblir samhällsbärande och att det nordiska samarbetet även fortsättningsvis bedrivs på de skandinaviska språken, d.v.s. danska, norska och svenska.” (Deklaration om nordisk språkpolitik )

 

Detta dokument har alltså undertecknats av utbildnings- och kulturministrarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige liksom av representanter för de autonoma områdena Färöarna, Grönland och Åland.  Vilket är alternativet till att inte utgå från de tre fastlandsskandinaviska språken? I så fall är engelska det enda alternativet. Är det det du vill?

Jag är givetvis medveten om att det finns problem i fråga om den mellannordiska språkförståelsen; svenskan och danskan glider isär, och speciellt finnar har extra svårt att förstå danska. I det förra fallet kan det motverkas genom god vilja och ansträngning från båda sidor liksom förbättrad grannspråkundervisning i skolan; i det andra fallet kan danskar anstränga sig att tala långsamt och tydligt, vilket har påpekats av danska språkvetare. I Finland borde obligatorisk studentexamen i svenska återinföras. I officiella sammanhang kan man också understödja tolkning mellan de icke- fastlandsskandinaviska språken och de fastlandsskandinaviska liksom mellan finska och grönländska å ena sidan och de fastlandsskandinaviska å den andra.

 

Finland, Island och de självständiga områdena Färöarna och Grönland är såvitt jag förstår inte på något sätt tvingade att ingå i det nordiska språkpolitiska samarbetet. Varken den finländska eller den isländska regeringen, eller de självstyrande organen på Färöarna och Grönland, driver linjen att finskan, isländskan, färöiskan och grönländskan är så förfördelade, att de tre fastlandsskandinaviska språken som bas för det språkpolitiska samarbetet måste ersättas med engelska. Men dessa regeringar och självstyrelserepresentanter kanske inte förstår sitt eget bästa?

 

Om man tar Finland som exempel, är känslan för den nordiska samhörigheten mycket stark. Den finlandssvenska tankesmedjan Magna genomförde en opinionsundersökning bland den finskspråkiga majoriteten i januari år om svenskans ställning i Finland. 93 procent av tillfrågade finnarna ansåg att det var viktigt att höra till Norden och ha en nordisk identitet; 74 procent ansåg att det svenska kulturarvet vara viktigt för Finland som nation. 50 procent ansåg att svenska även i fortsättningen skulle vara obligatorisk i grundskolan. Visserligen ansåg bara 27 procent att finnar bör tala svenska, inte engelska, med andra nordbor. Däremot ansåg 85 procent att de ledande politikerna i Finland borde behärska finska och svenska, vilket båda gott för det officiella nordiska språksamarbetet.

 

Paavo Lipponen, tidigare statsminister i Finland, hade helt rätt när han i ett tal vid Hanaholmen, Helsingfors, den 14/3 2007 sade:

”Utan det svenska språket skulle det moderna Finland inte existera, språket är en integrerad del av vår identitet. Vi borde ta hänsyn till att utvecklingen i Europa kan gå snett; det kan uppstå problem och konflikter. Då står det helt klart att vi då faller tillbaka på det nordiska. Norden är vår ’skyddshamn’.”

 

Den nordiska samhörigheten bygger inte bara språklig grund utan även på gemensam historia, religiösa, kulturella och mentala likheter.

 

När det gäller det övergripande språkpolitiska läget syftar jag naturligtvis på att samtliga språk som talas i Norden, i varierande utsträckning är utsatta för press från engelskan. Jag skulle vilja påstå att alla nordister inser att den nordiska språkgemenskapen fungerar som en motvikt mot engelskans expansion. Om man inte lyckas försvara de kompletta och samhällsbärande språken i Norden, så kommer man för övrigt definitivt heller inte att lyckas försvara minoritetsspråken i Norden.

Per-Åke Lindblom