Som född i Sverige med en svensk och en finsk förälder har jag svårt att förstå den avoghet som man som svensk inte helt sällan upplever av finnar.

Man får exempelvis höra att Sverige har klarat sig undan krig och det vanliga pratet om lillebrorskomplexet. Borde detta inte ha gått över nu efter jämnt 200 år? 

Faktum är att Sverige senaste och troligtvis sista krig var förödande både för svensk och finsk del då den gemensamma nationen klövs i två delar under stor blodutgjutelse. Finnar motiverar ibland även irritationen mot Sverige genom att Sverige ”ägde” Finland och på så sätt ses som en gammal kolonialmakt. Detta är inte sant. Finland var en del av det dåvarande Sverige, den så kallade östra rikshalvan, vilken var likställd med den västra rikshalvan som utgörs av det nuvarande Sverige. Åbo var under den gemensamma tiden exempelvis rikets andra största stad.

Som svensk har man också fått höra att irritationen mot det svenska språket, vilket också finlandssvenskarna får lida för, kommer sig av att det skulle anses som ett finare språk som talas av det ”bättre folket”. Det är sant att svenska ursprungligen var det administrativa språket även i Finland, det var dock inget konstigt med det eftersom majoriteten i det gemensamma riket talade svenska. Majoritetsspråket har dock alltid varit finska i Finland.

I samband med andra världskriget, för Finlands del genom vinter- och fortsättningskriget, fick Finland omfattande militär hjälp från Sverige både materiellt och även genom en svensk frivilligkår. Till detta kommer omhändertagandet av alla de så kallade krigsbarn som kom till Sverige. Min egen mor är krigsbarn och hamnade hos en mycket trevlig familj och upplevde sig varmt välkommen. Även om inte alla hade den turen kvarstår faktum. Det fanns en vilja från svenskt håll att hjälpa till. I min mors fall uppstod det verkliga traumat då hon mot sin vilja skulle återvända till Finland, efter att ha rotat sig i Sverige.

På 60- och 70-talet, då det rådde en hög arbetslöshet i Finland, fick många finländare en god möjlighet till utkomst genom att det rådde arbetskraftsbrist i Sverige.

Idag har så även finska språket fått en starkare ställning i Sverige genom lagen om minoritetsspråk från år 2000. Dessutom planeras nu en utvidgning av det område i Sverige där finskan åtnjuter minoritetsspråksstatus. Samtidigt utsätts svenskan för hård press i Finland, bland annat genom det faktum att det obligatoriska svenskprovet för finskspråkiga vid studentexamen slopades år 2004.

Till detta kommer omstruktureringar i det finska samhället med bland annat kommunsammanslagningar som leder till att tidigare svenskspråkiga kommuner uppgår i finska dito och att svenskan pressas bakåt. Det är för närvarande så att svenska är det enda större minoritetsspråk inom EU som går bakåt.

Det har talats svenska i Finland i århundraden, vilket gör att språket har all rätt att existera även i Finland. Genom att kapa banden till svenskan förlorar Finland även sin naturliga koppling till det övriga Norden i och med att svenska, precis som danskan på Island och Grönland, har varit Finlands länk till den mellannordiska språkgemenskapen. Att tala engelska kan inte fullt ut ersätta möjligheten att umgås på skandinaviska i nordiska sammanhang. Det är som att gå över ån efter vatten.

Finlands tidigare president Mauno Koivisto har för övrigt ha sagt att han inte ser någon orsak till att svenskans betydelse skulle minska framöver samt att ”Utan det svenska språket skulle det moderna Finland inte existera”. Finskans förbättrade ställning i Sverige bör i Finland beaktas då man beslutar i frågor som rör svenskan och dess ställning i Finland.

Per-Owe Albinsson

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)