Ser att Johan Häggman föreslagit specialstatus för Österbotten. Han sitter i EU kommissionen som den rumänska EU-kommissionärens special rådgivare i minoritetsfrågor.

Av våra riksdagsmän har han tydligen inte fått understöd. Håkan Nordman kunde inte omfatta förslaget. Han menade att man i stället borde satsa på att göra Vasa stad till någon form av centralort för det finlandssvenska. Han var också skeptisk till att lagstiftning skulle ge resultat.

Kanske någon säger att Nordman talar för sin sjuka mor. Han är ju fullmäktigeordförande i Vasa.

Själv har jag, som österbottning i förskingringen och numera mest sommarösterbottning, svårt att förstå Nordmans inställning. Jag upplever det så att Häggmans och Nordmans förslag skulle stöda varandra. Skulle Vasa fungera som centralort för det finlandssvenska stöder Häggmans förslag det finlandssvenska i Österbotten. Kanske kunde Häggmans förslag ännu appliceras också på Nyland och Åboland fast numera endast fickor av finlandssvenskhet finns kvar där.

Det som gör mig osäker om förslaget kan förverkligas är Vasa stads inställning till det svenska språket. Jag tänker då på utlåtandet om justitieminister Tuija Brax´ förslag till en tämligen stor domsaga med huvudsäte i Vasa med svenska som första språk. Märkligt nog ville Vasa stad inte ha en stor domsaga. Staden förslog i stället att domsagan skulle splittras upp i två mindre domsagor med finska som huvudspråk. Finska språket var synbarligen det viktigaste. Nu blev det ändå som minister Brax föreslog och Vasa stad blev tvungen att ta emot en större institution. Hur kan vi då tro att Vasa stad skulle vara intresserad att bli någon form av huvudort för service på landets andra nationalspråk?

Vad sedan Nordmans skepsis till lagstiftningens effektivitet i språkfrågor beträffar kan jag förstå den. Kanske Håkan Nordman tänker på det faktum att finlandssvenskarna är den enda betydande av EU:s ca 50 minoriteter som går bakåt. Detta sker trots att vi sannolikt har en av de förnämsta språklagarna inom EU. Likaså råder det stor skillnad i den service de språkliga minoriteterna får i kommuner med svenskspråkig majoritet respektive finskspråkig. Enligt de uppgifter jag fått mig tillhanda är procenttalet för den första kommungruppen ca 85 % medan den för den senare är endast ca 40 %. Detta trots att kommunerna lyder under samma utmärkta språklag. Mot bakgrunden av den verklighet som ligger bakom dessa siffror kan man bara hoppas att någon skulle reda ut orsakerna till detta mysterium.

För min del vill jag stöda hrr Nordmans och Häggmans förslag. Tror att det ligger en styrka i våra två språk. Ser vi på vårt lands historia kommer vi lätt att tänka på ex. Mikael Agricola, finska skriftspråkets fader, och Alvar Aalto, vår kanske förnämsta arkitekt. Båda kan sägas ha stått med fötterna i båda språklägren. När jag ser på våra landsmäns framgång i Sverige undrar jag om fenomenet fungerar där också. Visste ni att vi har en kvinnlig finsk biskop? Ja, inte i Finland men nog i Sverige. Vi har, vad jag vet, två finska biskopar i Sverige. De som såg på Allsång på Skansen kunde bevittna hur populära systrarna Päivärinta och Jari Räisänen är i Sverige. Detta är bara ett litet axplock. Våra landsmäns framgång i Sverige är sannolikt positiv för finska språket och sverigefinnarna. Det är också Sverige till heder. Där synes man ha den vilja som krävs för att ta vara på förmågor oberoende av deras bakgrund.

Båda förslagen är värda att diskuteras och utredas. Vad beträffar Häggmans förslag torde ett flertal modeller finnas att bekanta sig med som underlag för en eventuell österbottnisk modell. Kanske kan Folktinget, med riksdagsman Henriksson i spetsen, ge moraliskt stöd och tankesmedjan Magma medverka till att förslagen förs framåt så snabbt som möjligt genom en rapport om några relevanta modeller.

Erik Skön
 

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)