I två avseenden utmärker sig Finland som en mönsterstat. Dels den nästan totala avsaknaden av korruption och föredömligt omskötta minoritetspolitiken. Så långt officiella internationella jämförelser. Bilden befläckas när verkligheten gör sig påmind. Går här i tur och ordning genom partifinansieringen och Ekenäs BB som får exemplifiera den vanföreställning som officiella Finland gärna skyltar med.

Håller med Torbjörn Kevin i Åbo Underrättelser när han menar att emotionella övertrampen riskerar överrösta analysen beträffande valfinansieringen. Jag spinner vidare. Det som journalister grävt fram om valfinansiering är endast toppen på isberget och överträdelserna är av relativt lindrig art även statsministerns. Betydligt värre är frågan om mutor mellan val. I Finland ges inte mutor i bruna kuvert under bordet, korruptionen är institutionaliserad och därför svår att upptäcka. Sovjethandeln gav upphov till stora entreprenader i Sovjet där valet av byggherre satte ansvariga ministrar och partifolk i en delikat situation där tjänster och gentjänster utbyttes i bästa broder samförstånd. Regeringspartierna bar det största ansvaret. Vad värre, systemet överfördes till kommunerna. Förlorare var markägare vars landområden inlöstes för billig peng. Snart förvandlades grönområdet till tättbebyggd stadsplan och markvärdet steg mångfalt. Utan en samverkan mellan ansvariga lokalpolitiker och entreprenörer var detta inte möjligt. Båda parter drog ekonomisk nytta av denna institutionaliserade korruption som endast i undantagsfall blev avslöjade. För att få en rätsida på denna lagvridighet återstår en hel del grävande journalistik, dessvärre kretsar diskussionen nästan enbart kring statsministern. Valfinansiering i ordnade former är nödvändig för demokratin.  
 

Beträffande språklig diskriminering jämförs Finland med minoriteter i en rad länder som har det betydligt värre. Jämförelsen är felaktig eftersom landets språkgrupper enligt grundlagen är lika berättigade. En jämförelse borde därför göras med Belgien, Schweiz och Canada där förhållandena i detta avseende är lika. En folkstorm vore resultatet om man där lägger ned ett välfungerande BB, flyttar det tio mil bort och byter språk. Reaktionen vore den samma om finska föderskor utsattes för sådan diskriminerande handling. I Västra Nyland får de svenska föderskorna finna sig i detta, menar majoriteten finska beslutsfattare, även om de blivit upplysta om att förfarandet är språkligt diskriminerande. Därför kan man inte längre säga att den svenska befolkningsgruppen blir negligerad av majoriteten. En förändring har skett där handlandet blivit medvetet diskriminerande. Ord står mot ord i kampen mot nedläggning och den enda utvägen, som jag ser det, är att gå den juridiska vägen.

I Amerika heter det att alla stora politiska frågor hamnar i domstol. Låt det även ske här. En diskriminering av kön och språk är anledning nog att låta ärendet gå till domstol. Grundlagen tryggar båda rättigheterna. En rättslig prövning i detta fall ger majoriteten beslutsfattare något att tänka på och förhoppningsvis kan flyttplanerna läggas på is i väntan på domslut. Blir det förlust, ja då finns det ämne att diskutera om även domstolsväsendet är språkligt diskriminerande. I sista hand finns en Europadomstol att tillgå. Under vägen, om det vill sig illa, får Finland som mönsterland även i språkligt hänseende en rejäl törn.  

          
Den värld av bästa broder politik som genomsyrat vårt samhälle kan inte fortsätta som förut. Inte heller kan en öppen diskriminering av svenskspråkiga kvinnor få fotfäste utan att internationell rätt anlitas om så är nödvändigt. Karleby får sin sak prövad, må Ekenäs BB stå nästa i tur.  
  
Jan Sundberg
Professor
Grankulla

(Originalversion - här publicerad med författarens tillåtelse)