Jag bodde mellan 1990 och 2002 i Köpenhamn. Det var kärleken som drog mig dit, men innan jag flyttade ansåg jag, liksom många andra ”upplänningar”, lite kaxigt att danska inte var ett språk, utan en halssjukdom. Den enda bekantskap jag tidigare hade stiftat med danskan, var genom ett fåtal inslag i nyhetssändningarna. Som nyinflyttad upptäckte jag att köpenhamnarna som regel inte hade några större problem att förstå rikssvenska, men att de däremot oftast hade svårt att förstå skånska. I min språkliga naivitet och mitt otränade öra tyckte jag ju att skånska och danska lät ungefär likadant, så jag undrade förstås hur det kom sig att de hade så lätt för rikssvenskan.

Från den lite äldre generationen fick jag svaret att det huvudsakligen var televisionens förtjänst. Längs Själlands östkust har man under lång tid njutit av att kunna ta emot svenska tv-signaler via en vanlig antenn. I tv:s barndom var ju utbudet relativt begränsat, så när Sveriges andra rikstäckande kanal började sända 1969, hade köpenhamnarna hela tre tillgängliga tv-kanaler; de båda svenska och den egna från Danmarks Radio. Först 1988 fick Danmark sin andra landstäckande marksända tv-kanal.

Jag har senare fått bekräftat att förhållandet har varit motsvarande i västra Skåne, där äldre generationer tack vare gränsöverskridande medier ofta inte har några större problem med att förstå danska. Ett begränsat antal tv-kanaler, samt tillgång till ett grannlands tv-sändningar, har tydligen medfört ökad språkförståelse i gränstrakterna, genom att man upprepade gånger har hört ett annat språk talas.

Att denna situation radikalt har förändrats genom de senaste 20 åren är fullt förståeligt, i och med explosionen av satellit- och kabel-tv-kanaler, samt digitaliseringen av fria, marksända kanaler. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att något av den tidigare språkgynnsamma situationen borde kunna återskapas genom ett internordiskt tv-samarbete. Jag föreställer mig att man inom Skandinavien borde kunna ställa en eller två kanaler till gratis rådighet för grannländerna. Då skulle befolkningarna ha ett antal fria skandinaviska kanaler lättillgängliga, och i långt större utsträckning än nu skulle möjligheten finnas för de som är intresserade att höra grannspråken talas och se dem i skrift genom undertexter. Jag inser ju att det kan uppstå upphovsrättslig problematik och komplikationer med visningsrätter för inköpta program, men problem är väl till för att lösas. Jag vet också att mycket nordiskt material redan finns tillgängligt via internet, men jag tvivlar på att barn och unga, som ju är språkligt mest lättpåverkade, aktivt söker upp det. Att ta till sig ett grannspråk tror jag kommer mer naturligt om man från barnsben kan få det serverat via tv. Jag har åtskilliga exempel på bekanta som har laddat ner amerikanska barnfilmer utan svenskt tal eller svensk textning, men som barnen ändå med glädje ser om och om igen.

Själv har jag reviderat min uppfattning av danskan, och jag har - välförtjänt - fått äta upp det där om ”halssjukdom” många gånger om. Jag har sedan länge upptäckt likheterna mellan de skandinaviska språken. Ska man generalisera kraftigt, kan man väl säga att danska och norska har mest gemensamt i skriftspråket, medan norska och svenska har det genom uttalet. Fördelarna med språklig förståelse över gränserna har blivit väldigt tydliga för mig: Jag bor och arbetar i Skåne, talar och skriver numera flytande danska, och i mina arbetsuppgifter kommunicerar jag huvudsakligen på danska. Mina barn är tvåspråkiga; svenska får de i skolan och med kompisarna, medan danska har blivit vårt interna samtals- och skriftspråk.

Tyvärr måste jag säga att jag numera upplever det tragiskt att höra t.ex. stockholmare som behöver prata engelska när de besöker Köpenhamn. Så mycket skulle kunna vinnas genom medierna, utan tvungen utbildning…

Tomas Naeslund

(Artikeln tidigare publicerad i Språktidningen oktober 2009 - här med författarens tillåtelse)