(Endast inledarnas anföranden för att begränsa dokumentets vidlyftighet)

Plats: Katasalen, ABF i Stockholm

Inledare: 

Andrea Reuter, filmvetare och projektledare Svenska Filminstitutet
Björn Sundell, utredningsansvarig på tankesmedjan Magma
Reinhold Enqvist, författare
Anders Eriksson, lagtingsledamot och ordförande för partiet Ålands Framtid
Ida Asplund, jurist, Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige

Moderator: 

Jan Malmstedt, journalist och författare

Seminariet hade samlat 70 betalande deltagare och inleddes av Per-Owe Albinsson från Språkförsvarets kärngrupp. Anförandet kan läsas i sin helhet här. 

Jan Malmstedt presenterade sig själv och berättade i korthet hur seminariet skulle läggas upp.

1. Först ut av inledarna var Andrea Reuter, finlandssvenska som lever i Sverige sedan 10 år och under de senaste åren har arbetat med film och TV. Andreas far, Mikael Reuter, en av finlandssvenskans mest framstående språkvårdare, befann sig för övrigt i publiken under seminariet.

Andrea betonade att hon deltog i seminariet som en medveten debattör och inte som expert. Hon ville ge sin personliga syn på och uppfattning om finlandssvenskan. Både privat och i arbetet möter hon mycket ofta nya människor, och hon har konstaterat att det finns två huvudsakliga attityder gentemot finlandssvenskan: den ena är den översvallande positiva, som grundar sig på att "dialekten" är så vacker, man minns Muminböckerna från barndomen, och så finns det ett antal mycket sympatiska personer som Mark Levengood, Birgitta Ulfsson, Stina Ekblad m fl som talar med detta vackra uttal. I sitt yrkesliv har hon mött positiva reaktioner just p g a sin språkfärg, som ger henne något av en särställning, det som man på engelska kallar en USP = Unique Selling Point.

Den andra hälften nya människor hon träffar, berättar Andrea, har ingen aning om att det finns något som heter finlandssvenska, utan tror förmodligen att språket talas av finländare som har flyttat till Sverige och lärt sig svenska. Man kan ingenting om den gemensamma historien, möjligen för att ingenting om den lärs ut i skolan. Det händer att man måste hänvisa till länder som Kanada och Belgien, för att människor ska förstå detta med tvåspråkighet.

Så långt situationen i Sverige. Här tror Andrea att det är av stor vikt att sprida kunskapen om finlandssvenskan, och hon menar att hon och hennes kollegor som arbetar inom medievärlden har en viktig uppgift.

Situationen i Finland är det svårare att uttala sig om, med tanke på att hon bor i Sverige sedan lång tid.

Finland har en språklag, som ger båda språken exakt samma rättigheter i det offentliga livet, om man bor i en tvåspråkig kommun. Det är fallet om minst 3000 invånare eller 8% av dem är svenskspråkiga. Om man är osäker på hur det förhåller sig behöver man bara titta på gatuskyltarna - är de tvåspråkiga så är kommunen det, och det dominerande språket står överst.

Men det är vad lagen säger. I praktiken är läget ett helt annat, berättar Andrea, och det är oerhört viktigt att finlandssvenskarna står på sig och försvarar sig språk. Det inkluderar att kräva service på svenska från myndigheter, men även att i sitt dagliga liv tydligt visa att man gärna vill prata svenska genom att i butiker hälsa på båda språken. Då deklarerar man sin öppenhet för båda språk, men också att man föredrar svenska.

Ett problem är finnarnas negativa attityd till det de kallar tvångssvenska, d v s undervisning två timmar i veckan under högstadiet. Som Andrea påpekade, aversionen mot att lära sig svenska slår ju inte bara mot finlandssvenskarna utan även mot finnarna själva. "De skjuter sig själva i foten",  som hon uttryckte det, och stänger dörren mot de andra nordeuropeiska länderna, inte bara Danmark och Norge utan även Tyskland och Holland med fler, till vilka svenskan skulle bli en fantastisk ingång inte bara till språken utan till hela den nordiska gemenskapen.

En liten humoristisk vinkling blev konstaterandet att alla undersökningar visade att finlandssvenskarna är både lyckligare och friskare än enspråkiga finländare. Om de genom att kunna svenska också lär sig en massa andra germanska språk lättare skaffar sig jobb i andra länder, så blir ju det orättvist mot de stackars finnarna.

Avslutningsvis ville Andrea se positivt på finlandssvenskans framtid och menade att finlandssvenskan kommer att fortleva tack vare den starka sammanhållningen inom kulturen och det gemensamma arvet. Hon citerar Marika Tandefelt: "Det att man kämpar för ett språk betyder inte att man kämpar emot ett annat."
 
2. Björn Sundell har under en stor del av sitt liv arbetat som journalist, men även inom näringslivet och i bankvärlden. Han började under vårvintern 2009 på tankesmedjan Magma som arbetar med tvåspråkigheten i Finland. Eftersom han även har jobbat på finska har han rört sig i båda dessa språkliga världar.

Björn presenterade Magmas inriktning innan han närmade sig kvällens debattämne, genom att tala om några konkreta hotbilder mot finlandssvenskan. En av dessa hotbilder, men en mycket subtil sådan, kommer från Finskhetsförbundet, d v s finskhetsivrarna, som plötsligt sträcker ut en hand mot finlandssvenskarna genom att hävda deras rätt till sitt språk. Samtidigt motsätter man sig eftertryckligt den obligatoriska svenskundervisningen. Björn kallar gesten för ett leende, som det finns någonting annat bakom.

Nyligen offentliggjordes resultatet av undersökningen om de finskspråkiga skolelevernas kunskaper i svenska, och detta var ännu mer nedslående än tidigare, nämligen att var femte pojke efter två års undervisning inte kunde den mest elementära svenskan, nämligen att presentera sig och tala om var man bor.

Utbildningsstyrelsen har genomfört en "nationalspråksutredning" som ligger klar och kommer att publiceras inom kort, och där har man gått mer noggrant fram för att utröna kunnandet i svenska språket i den finskspråkiga befolkningen. Den ska också ge svar på frågan om inställningen till svenskan.

En annan konkret hotbild är den strukturomvandling som pågår i Finland, och där kommunerna bygger upp nya administrativa rutiner, bl a för att spara pengar och få större effektivitet inom den kommunala sektorn. Framför allt en politiker, kommunminister Mari Kiviniemi, är särskilt kritisk till finlandssvenskarna och hennes senaste utspel har anmälts till finska JK. Hennes reformförslag skulle försvaga svenskans ställning. Ärendet gäller Karlebybornas möjligheter att tala svenska med myndigheterna. Genom den föreslagna områdesindelningsreformen skulle Karleby orienteras norrut och hamna i finskspråkigt område.

Björn presenterade ett antal projekt som Magma har genomfört under 2009. Ett av dessa gäller de tvåspråkigas tv-vanor. Man har konstaterat att alltfler äktenskap ingås över språkgränserna, vilket får till följd att alltfler barn blir tvåspråkiga. Vad dessa barn väljer i framtiden kommer att bli helt avgörande för svenskans fortlevnad i Finland. Finlands televisions egen undersökning har visat att i tvåspråkiga familjer tittar man mycket sällan på svensk tv.

Magma har gjort en undersökning om vad som händer när olika kommuner i huvudstadsregionen slås ihop. Regionen består av 14 helt självständiga kommuner med mycket stora variationer i antalet svensktalande invånare. Någon har 3%, en annan 39%. Nu och i framtiden pågår en fusionsprocess mellan dessa kommuner, och svenskans överlevnad kommer att vara starkt beroende av hur dessa sammanslagningar ser ut.

Ytterligare ett hot mot finlandssvenskan är ekonomin. Det är dyrare med två parallella nationalspråk än med bara ett, vilket innebär att man i sparsamhetens namn vill minska på antalet språk.

Även antalet invandrare med andra språk har visat sig vara en fara för de svenskspråkiga. I huvudstadsregionen är de idag dubbelt så många som finlandssvenskarna.

Det finns dock ljuspunkter. Av bifogat material framgår att en stor del av Finlands befolkning är positiv till svenska språket i Finland, antalet har t o m ökat sedan den förra undersökningen genomfördes 1996.

En annan bild i materialet visar emellertid att hälften av de tillfrågade inte anser att svenska språket ska vara obligatoriskt i grundskolan.

Uppseendeväckande är resultatet att närmare 70% av finländarna vill tala engelska istället för svenska med sina nordiska grannar.

Detta fick moderatorn Jan Malmstedt att konstatera att även Finland behöver ett Språkförsvar för att hålla den invaderande engelskan stången.

Björn Sundells PowerPoint-presentation kan läsas här.

3. Reinhold Enqvist arbetade under sitt yrkesverksamma liv som ingenjör/kemist, blev som pensionär amatörhistoriker och i förlängningen författare genom att skriva den första sammanhängande beskrivningen av Svenskfinlands historia och därefter den första beskrivningen av språkstriden så som den har tett sig under 150 år.

Reinhold valde att presentera sina PowerPoint-bilder i de finlandssvenska färgerna gult och rött, där Sverige representeras av den insprängda blå
färgen. Den svarta texten beskriver den sorgliga utveckling nationalismen genomgick i Finland.

Frågan om svenskan försvinner från Finland besvaras av Reinhold med ett övertygat nej, även om han medger att stora förändringar kommer att ske. Sin övertygelse om svenskans fortlevnad grundar han på att försöken att utrota finskan i Tornedalen har misslyckats, och han menar att det inte är så enkelt att utrota ett språk.

Några av faktorerna som påverkar svenskan negativt i Finland är den ökande emigrationen, finlandssvenskarnas dåliga förmåga att analysera och förstå sin situation, den finskspråkiga majoritetens felaktiga historieuppfattning samt Sveriges obefintliga engagemang för svenskan utanför Sverige.

Vilka skäl finns då att bevara svenskan i Finland? Visserligen bestäms detta i grundlagen, men om man enbart tar stöd av den så retar man upp
majoriteten. Det krävs andra argument också. Här anför Reinhold ett antal bestickande skäl såsom det faktum att finlandssvenskarna också är goda
finnar som räddade/konstruerade den finska kulturen från russifiering, likaväl som de byggde upp vetenskap och industri samt inte minst
självständigheten som man arbetade hårt för när man märkte att det ryska riket gick mot sin upplösning.

Ett starkt skäl för svenskans bevarande i Finland är den nordiska och västerländska tillhörigheten, och om det uppstod ett turbulent politiskt läge i världen skulle ett helt förfinskat Finland kanske inte längre tillhöra den västerländska civilisationen.
 
Vad bör då göras? Reinhold Enqvist har ett antal svar på den frågan, varav det första, men tyvärr mycket tidskrävande är en uppdatering av alla historieböcker. Historieskrivningen om Sverige, finlandssvenskarna och det svenska språket är enligt honom alldeles förfärlig. Men det tar, om det alls sker, minst två generationer att ändra den existerande attityden.

En annan metod är att arbeta fram material och procedurer för att förbättra finnarnas bild av finlandssvenskarna, någonting som Reinhold förmodar att tankesmedjan Magma kommer att ägna sig åt. Många, om än inte alla, uppfattar finlandssvenskarna som ättlingar till de svenska kolonisatörerna och ett främmande element i den finska kulturen.

Vi måste sluta huka oss, fortsatte Reinhold, och våga ta strid. Som man har sett under de senaste månaderna verkar folk nu beredda att ta diskrimineringsfall ända till Europadomstolen om det behövs.

I den följande tablån presenterades en förklaring till varför det kunde bli som det blev. Historien från 1700-talet till nutid talar sitt tydliga språk om hur det svenska urholkades undan för undan, inte minst med rikssvenskarnas och den finlandssvenska kulturelitens goda minne. Klämda mellan sin önskan att inte längre vara svenskar men heller inte bli ryssar valde finländarna att stärka sin finska identitet. Under andra hälften av 1800-talet myntade faktiskt en söderkis, Johan Vilhelm Snellman, uttrycket "En nation - ett språk", vilket påbörjade språkbytesprocessen. Han motarbetade skandinavismen, vilket passade ryssarnas planer för Finland. Han adlades sedermera, ett bra bevis på att ville man göra snabb karriär i Ryssfinland, så skulle man vara antisvensk. Det värsta som den ryska regimen kunde tänka sig var att Finland åter skulle positionera sig mot Sverige.

Så fortsatte elimineringen av det svenska i Finland. 1946 förbjöds t ex sovjetfientligheten men inte svenskfientligheten. I nutid har många finländare ett delvis nedärvt attitydhandikapp, som resulterar i att man undviker att tala svenska.

Moderatorn Jan Malmstedt påpekade efter Reinhold Enqvists anförande, att mer detaljerade beskrivningar av situationen finns att läsa i de båda ovannämnda böckerna, som fanns till försäljning under seminariet - till det facila priset av 100:-/st.

4. Innan Anders Eriksson blev ordförande för det unga partiet Ålands Framtid var han ledamot i parlamentets (lagtinget) största parti - centerpartiet. Han var bl a näringsminister i 8 år. 1999 lämnade han politiken för att bl a ägna sig åt företagande. Innan dess hade han givit en intervju som slog ner som en bomb, då han ansåg att Åland borde sträva mot självständighet för att klara de problem som framtiden skulle föra med sig. När Ålands Framtid bildades var det som tankesmedja med en inriktning och ett program liknande Björn Sundells Magma, men med huvudmålet Ålands självständighet.

Av de fyra huvudorsakerna för detta mål valde Anders med tanke på kvällens tema att närmare gå in på en av dem, nämligen det svenska språket.

När debatterna startade - inte minst i pressen - och blev både polemiska och vildvuxna - så hamnade man i en position där det bästa sättet att försvara sin ideologi var att bilda ett politiskt parti och delta i valet 2003. Resultatet blev 6,5 % av rösterna och två mandat av 30 i lagtinget. I valet 2007 fick ÅF 8,3 % av rösterna. Olika undersökningar har visat att ungefär 36% av ålänningarna stöder självständighetssträvandena.

Problemställningar man pekade på var bl a att över 70% av de åländska högskolestudenterna studerade i Sverige och naturligtvis på svenska. Efter hemkomsten till Åland var arbetsmarknaden till stora delar stängd för dem, eftersom självstyret till trots och p g a den starka bindningen till det finska handelsområdet det mesta ändå sker på finska. Detta leder sakteligen till att den åländska befolkningen byts ut - de som studerar i Sverige stannar i Sverige, och istället flyttar finlandssvenskar in som kan finska eller finskspråkiga finländare som kan svenska. De är givetvis välkomna, försäkrade Anders, men man vill också ha tillbaka den åländska ungdomen.

Dessa tankegångar beskylldes vid den tidpunkten för att vara extrema och Ålands Framtid för att vara finlandshatare. Man menade att självstyrelselagen skulle räcka för att garantera att Åland aldrig blev förfinskat. Enligt denna lag ska all kommunikation mellan Åland och Finland ske på svenska, men det var länge sen det var så. Samtidigt är självstyrelselagen ändå en språkpolitisk livboj, som också Svenskfinland kan ha nytta av, menade Anders. På senare tid har dessutom flera partier börjat ställa sig frågan: Vad händer när vi inte längre kan kommunicera på svenska med Finland? Då har faktiskt hela grunden för självstyrelsesystemet försvunnit.

Anders befarar, i motsats till de båda tidigare inledarna, att det är kört för svenskan i Finland. De pågående och kommande förvaltningsreformerna är en fullständig språkpolitisk ångvält som drar fram över Finland.

För att få bort extremiststämpeln och beskyllningarna om skrämselpropaganda lyckades man via lagtinget få till stånd tre utredningar, som utfördes av Ålands statistik och utredningsbyrå - ÅSUB och varav t ex den om finska språkets ställning inom de åländska arbetslivet nästan till punkt och pricka kom till samma resultat som Ålands Framtid hade fört fram. I tidningen Nya Åland uttrycker såväl talmannen som regeringschefen sin oro över svenskans försvagning i Finland. Hufvudstadsbladet (-)  har haft en serie kallad "Svenskan under attack", en mycket viktig serie enligt Anders Eriksson. En intervju med Svenska Folktingets ordförande Anna-Maja Henriksson, med rubriken "Åland kan lämna helfinskt Finland", ledde till en mycket tråkig debatt på den finska sidan.

Anders nämnde att man hade lyckats bilda en parlamentarisk kommitté i lagtinget där alla politiska partier var med för att  granska språksituationen. Alla partier var eniga om att Ålands språkskydd hade urholkats trots lagstiftning och att det finns stora problem på arbetsmarknaden för den som inte kan finska. Vad ska man då göra? Som åtgärdsprogram fördes ett antal punkter fram varav de övergripande är:

* Den åländska regeringen frågar Finlands regering vilka åtgärder man tänker vidta för att självstyrelselagen framledes skall följas.
* Man utreder vilka merkostnader Åland har fått p g a att inte Finland klarar av sina förpliktelser.
* Landskapsregeringen informerar Sveriges regering om förhållandet samtidigt som man begär hjälp för att vidmakthålla Ålands svenskspråkighet framdeles.

Avslutningsvis betonade Anders Sveriges roll i sammanhanget och önskade sig att man från svenskt håll spelade denna roll lite mindre försiktigt, så att Åland även i framtiden ska kunna fungera på svenska. Se också Anders Erikssons egen rapport från seminariet på Ålands Framtids webbplats.

5. Ida Asplund var sist ut bland inledarna och stod för kvällens längsta presentation av bakgrund och verksamhet. Rapportören tar sig friheten att korta ner informationen något på grund av utrymmesskäl. Se för övrigt hennes PowerPoint-presentation. 

I korthet alltså: Ida är jurist och var under studietiden aktiv i Finlandssvenska Nationen vid Umeå Universitet samt därefter i Finlandssvensk Samling, den enda medborgarrättsliga organisationen i Finland som bevakar finlandssvenskars rättigheter. Därifrån rapporterade hon bl a till Europarådet om hur Finland efterlever sina förpliktelser gentemot finlandssvenskarna. Efter nedslag i olika språkrättsliga organisationer arbetar hon idag som biträdande universitetsjurist i Umeå.

När det gäller finlandssvenskarna i Sverige så är antalet oklart, men nog är det fler än hundratusen, hävdar Ida, som påpekar att denna folkgrupp saknar juridisk status och utgör ingen nationell minoritet. När Sverige 1999 fick sin minoritetspolitik inkluderades sverigefinnarna men inte finlandssvenskarna i gruppen minoriteter. Detta har FRIS försökt påverka, men så sent som i år slogs det fast att regeringen inte tänker förändra någonting i sammansättningen av minoritetsgrupper, bl a med motiveringen att det ändå inte skulle förändra någonting för finlandssvenskarna i Sverige.

Vid folkräkningen 2007/2008 hade Finland 5,3 miljoner invånare, varav 4,8 var finskspråkiga och 290.000 var svenskspråkiga dvs 5,5%. En intressant jämförelse är att det på 1880-talet fanns 294.000 finlandssvenskar i Finland, så antalsmässigt är förändringen inte så stor.

Det enda representationsorganet för finlandssvenskarna i Finland är Svenska Folktinget, som dock i praktiken bedriver verksamhet på samma sätt som en förening. Man har ingen offentlig makt och utför inga offentliga förvaltningsuppgifter. Syftet är att främja finlandssvenskarnas rättigheter, utveckla deras kultur och främja svenska språkets ställning.

Grundlagsskyddet för det svenska språket i Finland är av högsta dignitet, en likställighetsprincip mellan den svenskspråkiga och finskspråkiga befolkningen. Paragrafen om administrativ jämlikhet ska garantera att man får samhälleliga tjänster på det egna språket. Ett stort antal lagar ska stärka grundlagen, t ex lagen om språkkunskaper hos offentligt anställda. Dock saknar lagen sanktioner, men man kan klaga hos juristernas ombudsmän.

I Finland registrerar man modersmål, som man kan ändra hur många gånger man vill under sin livstid. Däremot kan man aldrig registrera tvåspråkighet - man är antingen finsk- eller svenskspråkig. Detta leder naturligtvis till att man i kommunerna är en-  eller tvåspråkiga, med svenska eller finska som majoritetsspråk. I början av 2009 var av de drygt 300 kommunerna 34 tvåspråkiga och 3 svenskspråkiga. Till det kommer Ålands 16 svenskspråkiga kommuner. En tredjedel av befolkningen bor i tvåspråkiga kommuner.

De internationella bestämmelserna ger finlandssvenskarna ett starkt skydd, men det glömmer man ofta bort och det vill man helst inte prata om i Finland. Riktlinjer i internationella traktat är mycket viktiga politiska påtryckningsmedel.

Genom Finlandsvensk Samlings arbete började JO inordna sina ärenden också efter språk, så nu är det möjligt att se hur många anmälningar som handlar om språkliga missförhållanden. En myndighet som enligt Ida inte tar sitt ansvar när det gäller likabehandlingslagen är minoritetsombudsmannen.

För att nå framgång i kampen om svenskans ställning finns flera faktorer, menar Ida. En viktig sådan är identiteten - att skapa sig och behålla en svensk identitet i Finland genom att ta del av såväl den rikssvenska som den finlandssvenska kulturen. Vi måste bli av med den snedvridna historiesynen, som bygger på mytbilder och bär på kolonisationsbagage, och vi måste framhäva den 1906 grundade samlingsrörelsen, som faktiskt skapade grunden för dagens rättigheter genom dragkamp mellan språkgrupperna. Vi måste göra folk medvetna om de grundlagsbefästa rättigheter finlandssvenskarna har. Fler icke statliga organisationer behövs, som rapporterar om hur det ser ut. Positiv särbehandling är ett annat hjälpmedel, befogat av det skälet
 att svenska språkets kamp mest liknar en myggas attack på en elefant.

Även Ida betonade vikten av stöd från Sverige och Åland, större mandat för Svensk Folkting med rätt att lägga in veto och ett seriösare remissförfarande i frågor som rör finlandssvenskarna. Vi måste se till att den svenska förvaltningen överlever, d v s vi behåller svenska funktionsdomäner, så att svenskan inte reduceras till ett hemspråk utan man kan leva fullödigt även på svenska.

Efter en kort paus vidtog en konstruktiv debatt mellan panelen och publiken. Det finns f.ö. ett kort referat av debatten i denna rapport av Gunnar Hilén.

Vid pennan
Hillo Nordström

9/12 2009