Språklagen är snart halvårsgammal. Frågan är hur den ska tolkas. Svenska ska kunna användas inom alla samhällsområden, står det i lagen. Det innebär till exempel att ett universitet eller ett forskningsråd inte kan kräva att en ansökan ska vara skriven på något annat språk än svenska.

Det bekräftas av det första JO-beslutet som hänvisar till språklagen (läs mer om detta på sidan 2). Också myndighetsnamn ska vara på svenska, liksom webbadresser och e-postadresser. Att använda engelska namn är kanske inte det allvarligaste brottet mot språklagen, men det är helt klart olämpligt språkbruk.

Språket i offentlig verksamhet ska ju vara vårdat, enkelt och begripligt, enligt lagen. Det är en skärpning av kravet på klarspråk jämfört med formuleringen i förvaltningslagen från 1986 där det sägs att myndigheterna ska ”sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt”. Kravet på begripligt språk gäller inte bara svenskan i Sverige, det gäller alla språk som används i offentlig verksamhet i Sverige, liksom de svenska texter som produceras inom EU:s institutioner. Det gäller att se upp med översättningar, till minoritetsspråken och till svenska. Billigast är tyvärr inte bäst.

Flerspråkig myndighetsinformation är en logisk följd av språklagen. Det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. En viktig aspekt av att främja språken är att se till att de syns i samhället, exempelvis på myndigheternas webbplatser. Det handlar alltså inte bara om att information ska finnas på minoritetsspråken för begriplighetens skull, utan också för synlighetens. Varje myndighet måste dessutom göra en bedömning av vilka andra språkgrupper som kan tänkas vara i behov av deras information. I en kommun med många albanska talare är det självklart att information om skola, hälsovård etc. ska finnas på albanska.

Vid årsskiftet träder en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Inom de särskilda förvaltningsområdena ska myndigheterna ge service på samiska, finska och meänkieli. Också utanför förvaltningsområdena ska myndigheterna ge service på dessa språk – om det finns personal som behärskar språken. Myndigheter som vill uppfylla lagens intentioner bör alltså aktivt söka efter språkkunnig personal vid nytillsättningar.

Lena Ekberg
chef för Språkrådet

(Artikeln publicerad med författarens tillstånd)