Senaste språkdebatten handlar om Folkpartiets förslag om att skolbarnen ska lära sig engelska från första klass. Det borde vara uppenbart att varje kampanj som åtföljs av parollen Ja till framtiden  bör bojkottas. Horace Engdahl, Olle Josephson och andra har kritiserat förslaget, se  här.

För mig är det dejà vu. Det var nog trettio år sedan som bland annat Landsorganisationen föreslog samma sak. LO hoppades att tidig inlärning skulle minska medelklasselevernas försprång framför arbetarbarnen.

De språkvetare vid vilkas fötter jag då läste nordiska språk och lingvistik avvisade förslaget. Det fanns statistik som visade att barn som började läsa engelska i trean eller fyran efter ett par år hade kommit i fatt barnen som började med engelska i ettan. Medelklassbarnens försprång hade andra orsaker.

Förespråkarna för Folkpartiets förslag kommer med argument som påminner mig om den gamla språkkursen Naturmetoden. Naturmetoden går ut på att man lär sig språket ungefär på samma sätt som när en invandrare lär sig det nya landets språk.

Det finns små barn som redan vid fem års ålder talar flera främmande språk flytande. Förmågan att lära sig nya språk är, som alla säkert vet, mycket hög fram till puberteten. Efter puberteten är det nästan omöjligt att lära sig att tala ett nytt språk felfritt och utan brytning. Men: barnen som talar flera språk flytande har lärt sig det av släktingar och lekkamrater. De har lärt sig språken av personer som har dem som modersmål.

Barnen som talar flera språk flytande vid fem års ålder har inte lärt sig det i en skolsal, tre timmar i veckan, av en lågstadielärare som inte har det främmande språket som modersmål (och troligen mycket lite akademisk utbildning i det främmande språket). Barnen har inte varit omgivet av lekkamrater som också talar svenska (om det nu är barnets modersmål).

Barnen har haft motivation för att lära sig det främmande språket, eftersom de vill kunna förstå farfar eller sin nya kompis. De har utsatts för ett språkbad, och de har gillat det. Utan motivation och utan förebilder som talar språket flytande, och hela tiden, lär sig sjuåringen inte så mycket.

Jämför med Naturmetoden. Att läsa i tryckta häften någon timme om dagen och lyssna på band kan inte jämföras med att bo i ett främmande land och vara piskad att lära sig språket, som man hör hela tiden. Jag tror inte att det finns så många som har fått valuta för pengarna med Naturmetoden.

När det gäller barnen tror jag att det är stor skillnad när de kommer upp i mellanstadieåldern. Då kan de läsa och skriva utan problem (oftast), är intellektuellt nyfikna och analyserande på ett annat sätt än sjuåringar, och de är intresserade av engelska som de hör på tv och i filmer.

Men det finns inget sätt som engelskundervisningen i skolan kan ge samma resultat som språkinlärning från släkt och vänner med det främmande språket som förstaspråk. Jag vill inte kommentera påståendena om att tidig inlärning i engelska försvårar inlärningen av svenska. Det vet jag för lite om. Men jag är övertygad om att Folkpartiets förslag bör röstas ner.

Debatt mellan Horace Engdahl och Folkpartiets Helena von Schantz i P1 Morgon (utskrift), klicka här.

Anders Lotsson

(artikeln först publicerad i Språksamts nyhetsbrev, som kan beställas från denna sida, och här publicerad med författarens tillstånd)