Jag läser sporadiskt Hbl på biblioteket. Det är det ett trauma som hela tiden diskuteras och återkommer med jämna mellanrum. Det gäller vilket språk man får kommunicera med i Finland. Debatten är skarp i tonen och den energin skapar inget nyttigt och produktivt för landet.

Sverige tog emot 10 000- tals barn, vårdade svårt sårade människor och tog emot 1 000 tals flyktingar ifrån norra Finland. Hjälpte landet med varor i en tid av svält och nöd. Senare kom 100 000 tals människor som saknade arbete och även social omvårdnad. Många olycksbarn hade sprit och drogproblem. Det fanns en tid som Slussen i Stockholm i folkmun kallades Karelska näset.

Hur har det blivit så i ett land som beundrades här i Sverige och alla kämpade för frihet, religion och sin kultur. Jag ser inte problemet vara finskHETSförbunde aggressiva hållning. Det är alla offentliga, fördomsfria och generösa personer som stöder dessa hetsgrupper så snart TV kameran stängs av. En person som har en officiell åsikt och en annan syn privat,  med dem kan man inte föra en fruktbar dialog.

Ändå är det fråga om en folkgrupp som inte har ”fel” religion. Gruppen består inte av lättingar, fattighjon eller suputer som hotar med ”puukkon”. En publicerad undersökning visar att  finlandssvenskar lever och jobbar längst och är en större tillgång för landet. Kanske det är detta som är en del av problemet?

Jag tror att finnarna gräver sin egen grav genom sin doktrin att en språkgrupp om 5%  inte skall betjänas på sitt modersmål. Vad händer med samerna, ryssarna och finnarna i Sverige.

Om man i Europeiska Unionen tillämpar ”finsk filosofi” (5 % regeln) är det ”Good Bye” med finskan och andra små språk. Det blir endast 5 länder som kommer att betjänas på sitt modersmål och för övriga 22 nationer gäller engelskan. Jag vill inte genast förkasta tanken, men man sparar euro som det sägs i debatten.

 

Man kan mobba enskilda personer, men inte en hel folkgrupp. Stora folkgrupper förtrycker de mindre. Många exempel finns i vår närtid, i f.d. Jugoslavien, Afghanistan och Irak, så vill vi väl inte ha det?

Ironiskt nog är att detta sker i ett land där president Ahtisaari fick Nobels fredspris  2008.

Vi följer noggrant behandlingen av våra stamfränder och det är oroväckande att vår beundran håller på att övergå i förakt.

 

Denna betraktelse är  sedd från min horisont, från  andra sidan havet.

Kurt Boxström

Norrtälje, Sverige.  

(Insändaren publicerad med författarens tillåtelse)