Det politiska etablissemanget i Sverige tycks låtsas som om svenskan inte existerar i Finland. När Samlingspartiet på sin kongress i juni i år med knapp majoritet krävde att svenskan inte längre skulle vara ett obligatoriskt språk i den finländska skolan, passerade denna nyhet oförmärkt förbi i svensk press. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade också för att svenskans ställning som nationalspråk skulle upphävas. När en viss programledare, Robert Aschberg, nyligen i en intervju i Helsingin Sanomat kritiserade s.k. tvångssvenskan och påstod att bl.a. hindi skulle vara nyttigare än svenskan, var detta bara en nyhet i Finland. Kiviniemis senaste utspel i Karleby-frågan har dock uppmärksammats i Sverige.

På ett debattmöte om språklagen nyligen i Stockholm anmärkte en representant för Folkpartiet att ”det länge varit tabu i Sverige att diskutera svenskans ställning i Finland”. Därtill kommer troligen såväl ointresse som okunskap. När Mona Sahlin, Socialdemokraternas partiledare, i ett tv-program berömde Mark Levengood för hans utmärkta svenska, visade hon – i bästa fall – att hon inte förstod att han hade svenska som modersmål eller - i värsta fall – att hon inte visste att svenska var modersmål för en betydande minoritet i Finland.

Det finns starka historiska skäl att försvara svenskans ställning i Finland. Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan 1300-talet. Den första lag som gällde i Finland var Hälsingelagen. Det är omöjligt att förstå finländska samhällsinstitutioner, lagar och rättsväsende, utan att inse att alla har importerats västerifrån. Finländsk historia är i dubbel bemärkelse skriven på svenska.

För det andra fungerar svenska språket i Finland som inkörsport till övriga Norden, med vilket Finland har nära band av historiska, kulturella, religiösa och politiska skäl. Det nordiska samarbetet, särskilt det språkliga, bygger fortfarande på att danska, norska och svenska är tre sinsemellan förståeliga språk.

För det tredje är svenska inte ”onyttig” för Finland. Sverige var under 2009 Finlands viktigaste exportland. Om övriga Norden inkluderas, så har Norden fortfarande långt större ekonomisk betydelse för Finland än Ryssland, Kina för att inte tala om Indien.

För det fjärde går EU:s språkpolitik ut på att stärka de mindre använda språken, regionala och minoritetsspråk. Flera språk i Europa med liknande ställning som svenskan i Finland har stärkts de senaste åren; det gäller bl.a. iriskan i Irland, kymriskan i Wales, katalanskan, baskiskan och galiciskan i Spanien, och tyskan i Sydtyrolen. Andelen finländare som har svenska som modersmål har däremot oavbrutet minskat de senaste tvåhundra åren – från 15 procent till dagens 5,5 procent

Slutligen: Mångspråkighet i ett land är en styrka - absolut ingen svaghet. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bl.a. beror på att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk.

Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla riksdagspartier i Sverige har till exempel varit ense om att stärka sverigefinskans rättsliga ställning. Samtidigt är det viktigt att bekämpa organisationer som Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige, eftersom dessa försöker försämra minoriteternas ställning i respektive land. Det stinker 30-tal och syndabockstänkande om deras vulgära propaganda.

För övrigt är nog tabut mot att diskutera finlandssvenskans situation på väg att luckras upp i Sverige.

Per-Åke Lindblom
Medlem i nätverket Språkförsvaret
Spånga, Sverige