Alla ta vi avstånd från rasismen. Men jag är rädd att antirasister stundom spårar ur. Några debattörer tycker synd om invandrarbarnen som ”påtvingas” svenska språket. De jämför dagsläget med förhållandet i Nordsverige för 60 – 70 år sedan, då finskan och samiskan var hårt trängda i folkskolan.

Liknelsen haltar på tre ben.

1. Nog var förtrycket av finskan och samiskan – bägge med hemortsrätt i Sverige sedan järnåldern – strängare och orimligare än det som någonsin har drabbat de ”nya” språken här i landet.
2. Den vetenskap som styrde dåtida skolpolitik, hävdade i all välmening att unga hjärnor inte klarar mer än enda tungomål. Moderna lingvister vet bättre.
3. Glåpord, allt oftare hörda, är ju icke tillåtliga på något språk i vårt samhälle. Hur förmår en vanlig rastvakt att sköta sin uppgift, om eleverna opåtalt kan mobba varandra på arabiska eller somalisk? Av praktiska skäl måste ju den tillsynen ske på svenska.

Med rasism har alltså saken ingenting att göra.

Svenskan är inte bättre eller finare än andra tungomål, om någon trodde det. Men den är bärare av en rik litteratur, den är livsvillkoret för vår samhörighet med resten av Norden, och den råkar nu en gång för alla vara vår egen.

Av den egendomen delar vi gärna med oss! Ju fler utlandsfödda unga och äldre, som lär sig vårt modersmål, dess bättre! De enda som jag kan tycka synd om är de som förblir främlingar i vårt samhälle.

Utan snyft skulle debatten om ”de nya svenskarna”, som de kallas, bli något vettigare.

Sverigedemokraterna utpekar islam som den stora faran. Är inte amerikaniseringen av vår kultur ett långt värre hot? Mer om det ämnet kanske i en senare betraktelse.

För min del får hur många moskéer som byggas helst byggas här i landet. Men jag vore tacksam om mitt språk får lov att leva vidare utan att försvagas ännu mer. En sådan framtid ter sig alltmer tvivelsam.

Nils Uthorn

(Artikeln tidigare publicerad i Kvällsstunden 5/11 2010 – här med författarens tillåtelse)