Språksituationen i Sverige 2005 var absurd; det fanns fem officiella minoritetsspråk i Sverige, men inget officiellt huvudspråk. Svenska var officiellt språk i Finland, men inte i Sverige.

Det behövdes en språklag som kunde bromsa engelskans expansion, eftersom svenskan hade lidit stora domänförluster inom den högre utbildningen och näringslivet. Engelskan hade börjat tränga in som undervisningsspråk i skolväsendet. Engelskans frammarsch hade också skett på bekostnad av kunskaperna i andra främmande språk, särskilt bland de unga. Dessutom var det troligt att engelskans relativa betydelse – inte dess roll som lingua franca – skulle minska i framtiden, framför allt på grund av Kinas och vissa andra stormakters ekonomiska expansion.

Betänkandet Mål i mun hade utarbetats redan 2002, men fortfarande våren 2005 hade den dåvarande socialdemokratiska regeringen inte lagt fram någon proposition. Flera debattörer, inkl. Språkförsvaret, oroades av denna senfärdighet och skrev därför många artiklar i pressen under året. Regeringspropositionen Bästa språket hösten 2005 innehöll inget förslag om att svenskans ställning skulle lagstadgas utan nöjde sig i stället med ett antal språkpolitiska mål. Hotet från engelskan tonades ner och svenskans ställning inom EU skönmålades. Inför riksdagsbehandlingen av Bästa språket november 2005 hade de borgerliga partierna enats om att svenska språkets ställning skulle lagfästas.  Detta förslag föll med två rösters marginal.  trots att miljöpartiet gick ihop med de borgerliga partierna. De senare insåg att de kunde göra svenska språkets ställning till en valfråga.

Efter den borgerliga valsegern tillsatte den nya regeringen en enmansutredare, som våren 2008 offentliggjorde utredningen ”Värna språken – förslag till språklag”. Efter en remissomgång förelade regeringen riksdagen propositionen ”Språk för alla”, vilken antog denna enhälligt den 20/5 2009 och trädde i kraft den 1/7 2009.  Det faktum att riksdagen enhälligt antog språklagen hade ett stort symboliskt värde, men vittnade samtidigt om att lagen uttryckte en minsta gemensam nämnare.  Avgörande var också att inget politiskt parti hade tillåtits ta initiativet utan att de tvärpolitiska krafterna hade drivit frågan med starkt stöd i folkopinionen.

Språklagen har vissa uppenbara brister. Den är enbart en skyldighetslag för myndigheterna, men borde ha konstruerats som en kombinerad rättighets- och skyldighetslag. Användningen av språk är framför allt en rättighet, som medborgarna måste kunna åberopa om deras rättigheter kränks. Den enskilde medborgaren måste ses som en handlande agent. Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, som utfärdades 11/6 2009, tillämpar däremot ett rättighetsperspektiv, eftersom den utgår från ”Europeisk stadga om landsdels- och minoritetsspråk”.

Det andra stora problemet är språklagens räckvidd. Den omfattar endast det allmänna, d.v.s. den offentliga sektorn. Inom den offentliga sektorn är språklagen endast tvingande inom det s.k. kärnområdet. Detta omfattar enligt Riksdagens Justitieombudsmän”sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt stor betydelse inom den offentliga verksamheten, såsom den politiska beslutsprocessen, domstolsförhandlingar, domar, protokoll, beslut, föreskrifter, verksamhetsberättelser och andra dokument av liknande karaktär (1)”. Så fort myndigheter, eller organ med myndighetsliknande status (exempelvis statliga verk, affärsdrivande verk, landstingsägda eller kommunala bolag), kommunicerar med allmänheten i fråga om namngivning, varningstexter etc. är språklagen inte längre tvingande. Dessa kan alltså använda engelska utan att prickas.  Språklagen innehåller alltså inga sanktionsmöjligheter förutom JO:s möjlighet att pricka berörda myndigheter.

Språklagen är en kortfattad ramlag. Detta vore inget problem, om det funnes någon instans som kunde ta ett samlat grepp om svensk språkpolitik och driva på utvecklingen på olika delområden. Den nuvarande högskoleförordningen säger exempelvis inget om språkfrågor inom den högre utbildningen, medan den föregående slog fast att svenska, danska, norska, engelska, tyska och franska var tillåtna avhandlingsspråk. Trots att såväl Högskoleverket, Språkrådet och en rad universitet uppmuntrar svenskspråkiga sammanfattningar till engelskspråkiga avhandlingar, förses fortfarande bara 30 procent av alla engelskspråkiga avhandlingar på engelska med en sådan.

Trots språklagens brister har JO utifrån denna kunnat fatta några progressiva beslut. Det gäller t.ex. beslutet att man har rätt att skriva forskningsansökningar på svenska: ”Även om utländskt språk tillåts ska det alltid vara möjligt att kommunicera med svenska myndigheter på svenska.” Detta är naturligtvis ett rättighetsperspektiv. JO fällde också regeringen för dess enbart engelskspråkiga e-postadresser med motiveringen att regeringskansliet är unikt och att dylika ”rimmar illa med det särskilda språkvårdsansvar som från statens sida ställs på myndigheterna.” I flera fall har myndigheter och skattefinansierade organ insett att de inte kan fortsätta att ha enbart engelskspråkiga webbsidor efter språklagens tillkomst.

Språklagen är alltså behäftad med allvarliga brister och måste förbättras. Men likväl har den representerat ett steg framåt och debatten kring språklagen har definitivt höjt den språkliga medvetenheten i Sverige jämfört med för fem år sedan. I den fortsatta opinionsbildningen kan man lämpligen ta fasta på JO:s tolkning av språklagen att svenska som huvudspråk ”ska användas i stället för andra språk när det är möjligt med hänsyn till verksamheten.” Det är faktiskt nästan alltid möjligt!

Per-Åke Lindblom

(1) Se JO:s beslut