Reinhold Enqvist har haft flera ledaruppdrag knutna till kunskapsindustrin. Nu, efter pensionen kan han börja kalla sig amatörhistoriker.

Den 17 april är det riksdagsval i finalnd, och inför detta har den segslitna konflikten mellan svenskt och finskt i Finland nått nya höjder. Insändarspalter och bloggar är fulla av inlägg om dålig språklig behandling. På finskt håll ondgör man sig över att svensk service och svenska särlösningar kostar för mycket. Man anser att den svenska minoriteten är den mest privilegierade i världen.

Om man i debatten skulle byta ut ordet finlandssvensk mot färgad skulle det förmodligen bli rättegång, men finskspråkiga politiker får i stället ökat väljarstöd med sina svensk- och invandrarfientliga uttalanden. Det gäller bland annat de populistiska sannfinländarna.

Den trenden bryts inte innan vi lyckas göra upp med arvet efter vårt språknationalistiska förflutna. Idag tolkas allt som görs för det svenska som riktat mot det finska, men ingen nu levande har uppfunnit de attityder som gäller. Det är fråga om ett nedärvt, djupt rotat gods – ett lokalt resultat av den nationalism, rasism och fascism som drog över Europa.

Typiskt för debattinläggen är att svenskspråkiga och finskspråkiga ser på landets historia på mycket olika sätt. De finskspråkiga har via skolböckerna blivit lärda att Sverige i tiden ockuperade det fredliga Finland, och att finlandssvenskarna är erövrarnas ättlingar. De bör alltså simma tillbaka till Sverige. Dock talade man svenska i österlandet ”Finland” minst 500 år tidigare än i Skåne.

Redan Johan Vilhelm Snellman (se Språktidningen nr 1/09) ville under 1800-talets senare del göra landet helfinskt och var nära att lyckas. Alla var då för det finska. En motreaktion uppstod, dels då alla inte ville byta språk och identitet, dels då ett språkbyte banade vägen för en förryskning av hela landet. Eftersom fennomanernas – finskhetsivrarnas - karriär i det ryskstyrda storfurstendömet byggde på generell antisvenskhet blev konflikten häftig.

Efter andra värlskriget putsades allt sovjetfientligt bort ur press och skolböcker, men inte det svenskfientliga. I och med att den yttre fienden Sovjet försvann, började antisvenska tongångar komma upp till ytan. Finland gick med i Europeiska Uninonen,och trodde sig plötsligt klara sig helt utan Norden. Den finska industrins framgångar spädde på det nationalistiska självförtroendet på ett oklädsamt sätt.

På 1970-talet infördes svenska som ett av grundskolans obligatoriska läroämnen. Motivationen var dock dålig och resultaten därefter, varpå svenskan blev ett frivilligt ämne i studentskrivningarna 2005.

Försvaret för svenska i skolorna bygger ofta på behovet av svensk service vilket de finskspråkiga inte ser som motiv till att lära sig svenska, tvärtom. Språk ska man inte lära sig för någon annans skull, utan för sitt eget bästa, och då räcker det med engelska. Dessvärre har dessa nedärvda attityder en menlig effekt på gemene finnes språkinlärningsintresse, och därmed på förmågan att orientera sig och göra sig gällande i världen.

Reinhold Enqvist

(Artikeln publicerad med författarens tillåtelse)