Öppet brev till Sveriges regering och riksdag

Det pågår en organiserad kampanj mot svenska språkets ställning i Finland inför riksdagsvalet den 17 april. Betecknande är att Finskhetsförbundet organiserade en demonstration mot den s.k. tvångssvenskan framför riksdagshuset i Helsingfors den 31 mars. Förbundet hade t.o.m. anordnat busstransporter från Åbo, Imatra, Jyväskylä och Tammerfors.

Det påstås ibland att finlandssvenskarna "förmodligen är en av världens mest privilegierade minoriteter". Detta kan knappast stämma, eftersom andelen finländare som har svenska som modersmål har minskat från runt 15 procent till under 6 procent under de senaste tvåhundra åren. Detta har inte varit någon självklar utveckling. Det finns andra språk i Europa, som har liknande status som svenskan i Finland, och som inte alls har drabbats av samma nedgång - vissa har tvärtom revitaliserats. Det gäller bland annat det andra officiella språket i Irland, iriskan, kymriskan i Wales, de regionala språken katalanska, baskiska och galiciska i Spanien liksom tyskan i Sydtyrolen.

Orsakerna till svenskans tillbakagång i Finland är naturligtvis flerfaldiga: inflyttning av finskspråkiga till tidigare rent svenskspråkiga områden, särskilt i södra Finland, blandäktenskap, minoritetens språkliga följsamhet i förhållande till majoriteten och relativt stor utvandring till Sverige av svenskspråkiga har lett till att de svenskspråkigas andel kontinuerligt har sjunkit.

Men organiserade kampanjer riktade mot svenskan har också spelat stor roll. Den första skedde redan under slutet av 1800-talet, då den fennomanska (och nationalromantiska) föreställningen "ett språk, ett folk, en nation" lanserades. Detta tolkades av många som att de svenskspråkiga borde överge sitt språk i nationens intresse. På 1930-talet tog den finska ultrahögern sig an de svenskspråkiga ”femtekolonnarna” efter att först ha lyckats förbjuda kommunisterna. Många svenskspråkiga bytte språk och namn för att göra karriär.

Historien upprepar sig. I dag har nationalistiska och chauvinistiska kretsar i Finland med Finskhetens förbund och Sannfinländarna i spetsen återigen lanserat en kampanj mot det svenska språkets ställning i Finland. De skjuter in sig på den s.k. tvångssvenskan, men målet är att beröva svenskan dess ställning som nationalspråk och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. Denna kampanj har varit tämligen framgångsrik – Sannfinländarna har fått runt 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Det värsta är att flera av de etablerade partierna tenderar att anpassa sig efter Sannfinländarnas retorik.

På Samlingspartiets kongress i juni i fjol röstade en knapp majoritet för att svenskan inte längre skulle vara obligatoriskt språk i den finländska skolan. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade för att svenskan skulle avskaffas som nationalspråk. Mari Kiviniemi, statsminister från Centerpartiet, försökte triumfa igenom att Karleby i administrativt hänseende skulle överföras till det finskspråkiga Uleåborg i stället för att hållas kvar i den svenskspråkiga sfären i Österbotten. Efter att detta hade misslyckats gjorde hon ett utspel tillsammans med Vladimir Putin om att finskspråkiga skolbarn i östra Finland skulle kunna välja bort svenskan till förmån för ryskan. Fyra partiledare stöder den obligatoriska skolsvenskan enligt Yles valkompass; tre är delvis av samma åsikt, medan Timo Soino, Sannfinländarnas partiledare, är emot. I samma valkompass svarade drygt 60 procent av riksdagskandidaterna att de helt eller delvis var emot svenskan som obligatoriskt skolspråk.. Det genomförs också opinionsundersökningar om svenskans ställning, men vissa dem är så vinklade att de mest inbjuder till skratt. Finskhetsförbundet ställde exempelvis denna fråga i en opinionsundersökning: ”Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?" 59 procent svarade ja på denna fråga.

Språksituationen i Finland är märklig och går tvärs emot utvecklingen i EU. EU:s språkpolitik går ut på att betona den språkliga mångfalden och stärka de mindre använda språken, regionala och minoritetsspråken. Det är bara i Slovakien, som det pågår en liknande kampanj mot den ungerska minoritetens språkliga rättigheter.

Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets kampanj mot den s.k. tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först ”tvångssvenskan”; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. "Tvång" är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är att alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång.

Det finns flera skäl till varför svenskan bör förbli ett obligatoriskt skolämne för de finskspråkiga eleverna och svenskan bevara sin grundlagsfästa ställning i Finland.

För det första är både finska och svenska Finlands nationalspråk. De båda språkens grundlagsfästa ställning är ett slags ömsesidigt löfte för att tala med Tarja Halonen. Det betyder att målsättningen bör vara att uppnå tvåspråkig kompetens hos hela befolkningen. Det är också den linje som framsynta finska politiker, som Paavo Lipponen, Martti Ahtisaari med flera driver.

För det andra finns det starka historiska skäl för att försvara svenskans ställning i Finland. Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan åtminstone 1300-talet. Finnar deltog i de svenska kungavalen från och med mitten av 1300-talet. Den första lag som gällde i Finland var Hälsingelagen. Det är omöjligt att förstå finländska samhällsinstitutioner, lagar och rättsväsende, utan att inse att alla har tagit vägen västerifrån. Svenska fungerade som administrativt huvudspråk ända fram till 1892. Det går inte att klippa av banden till historien under hänvisning till att det är fråga om "gamla papper”.

För det tredje fungerar svenska språket i Finland som inkörsport till övriga Norden, med vilket Finland har nära band av historiska, kulturella, religiösa och politiska skäl. Det är bara på ett kortsiktigt individplan som svenska är "onyttigt" i Finland. Det räcker med att påpeka Sverige under 2009 var Finlands viktigaste exportland. Om därtill övriga Norden inkluderas, framför allt Danmark och Norge, där kunskaper i svenska är direkt gångbara, så har Norden fortfarande långt större ekonomisk betydelse för Finland än folkrika länder som Ryssland, Kina för att inte tala om Indien.

Slutligen är mångspråkighet i ett land en styrka och en viktig resurs. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bland annat hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk. I det färdighetsindex för vuxna i engelska, som EF Education First nyligen publicerade och som bygger på drygt två miljoner tester, placerade Finland sig på femte plats tätt efter Norge, Holland, Danmark och Sverige.

Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla partier i 2006 års riksdag i Sverige var till exempel ense om att stärka sverigefinskans och meänkielis rättsliga ställning och utöka förvaltningsområdena. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.

Vi anser att Sveriges regering och riksdag ska uppmärksamma språksituationen i Finland och på lämpligt sätt motverka Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer.

Medlemmar i nätverket Språkförsvaret
Per-Owe Albinsson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Hillo Nordström/Arne Rubensson