Äktfinskheten, den riktning som vill fördriva det svenska språket ur Finland, drar sedan närmare 30 år tillbaka åter fram över den forna östra riksdelen. Dess återkomst sanktionerades indirekt av socialdemokraten Mauno Koivisto, som i början av sin tid som president sade, att engelskan går lika bra som svenskan i det nordiska samarbetet.

Äktfinskheten har alltid varit lierad med högerkrafterna. Och Koivisto är en högerkraft. Dess ideologiska föregångsmän var ofta svenskspråkiga självförnekare i med rötter i 1800-talets fennomani. Sålunda grundades finskhetens bank, Kansallis Osakepankki, 1918 av svenskspråkiga. Flera av de mest betydande svenskätarna i den fascistoida studentorganisationen AKS (Akademiska Karelensamfundet) var svenskspråkiga .Det är lätt att förstå hur extrem den måste bli som förnekar något för varje människa så centralt som sitt modersmål.

Så länge den finska industriarbetarklassen var på väg upp, hade svenskan ett säkert värn i socialdemokratin och folkdemokratin. Kampen mot den leddes av AKS och det fascistiska IKL (Fosterländska folkrörelsen). Nu är det inte längre så, därför att en klass på väg ut ur historien förlorar sina progressiva egenskaper och pöbelifieras. Det gäller såväl arbetare som kapitalister och alla  partier, institutioner och individer som stödjer det sönderfallande systemet.
Hatet mot det svenska språket är ett historiskt  arv, som Finland knappast kan bli helt kvitt. Det kommer och går i vågor. Närt högerkrafterna går fram, gör äktfinskheten det också, men när vänstern formerar sig kryper den.

Degenererade rikssvenskar spottar under ledning av sin överhet på sitt modersmål på samma sätt som de under 1960-talet skenbart tog parti för de fattiga i tredje världen och samtidigt hånade sitt fosterland. Helt konsekvent  sympatiserar de med äktfinnarna och likställer deras krav med ”folkets”. Ett lysande exempel på en dylik rikssvensk ”intellektuell”  är den vänsterradikale professor Göran Therborn. Efter ett kort besök i Finland skrev han helt i AKS-anda en insiktsfull artikel om de av svenskarna sedan urminnes tider förtryckta finnarna. Typiskt för polititiskt korrekta svenskar är att förakta sitt modersmål, sin historia och sin kultur, samtidigt som de helhjärtat engagerar sig för fosterländska rörelser utomlands.

Problemet i dagens Finland är frånvaron av en organiserad rörelse för en konstruktiv förändring. När den kommer blir äktfinskheten obetydlig. Hatet  mot svenskan har sin rot i det faktum att innan finskan blev likaberättigad med svenskan skrevs alla handlingar på svenska. En finsk bonde kunde inte kommunicera med myndigheterna på sitt modersmål, ty ämbetsmännen behärskade efter stora ofreden inte längre finska. De var nyinflyttade, eftersom de gamla, inklusive prästerna, efter Viborgs fall 1710 flydde till Sverige. Därtill kommer ett perverterat klasshat. Till detta bör läggas att finska ungdomar tidigt lär sig att alla svenskar är homosexuella, ett rykte som antagligen började spridas av AKS.

I de flesta finnars minne ingår, att ägarna till bruken och herrgårdarna var svenskspråkiga. Däremot har de flesta ingen aning om att finlandssvenskarnas sociala struktur ungefärligen motsvarar den finska. De har ofta inte träffat någon finlandssvensk, men hatet till denne och hans språk består.
Bruk heter på finska ruukki, eftersom ägarna var svenskspråkiga och finnarna har svårigheter med bokstaven b. Således blev Sveaborg till en början Viapori, men den finska högern döpte 1918 inte oväntat om fästningen till Suomenlinna Finlands borg).  En social aversion mot det svenska språket finner man dock ej i alla landskap. Mest uttalad är den där bruken och herrgårdarna har varit talrika,värst kanske i Tavastland. Situationen för svenskan är i dag sämre än på länge: Ungdomen på finskspråkiga orter är bärare av äktfinskheten. Kommunala och statliga tjänstemän i det tvåspråkiga Helsingfors kan inte eller vägrar att tala svenska. Inför Finlands övertagande av ordförandeskapsposten i EU betonade Finlands finansministerium värdet av kunskaper i engelska, franska och tyska, däremot inte i svenska. 50 procent av de statliga tjänstemännen i Sverige och Finland talar engelska med varandra.

Högerkrafterna är i farten. Koivistos budskap har gått hem. Man vill tala engelska, det senaste och därmed sista herrefolkets språk.
”Suomessa puhutaan suomea, eller yksi kieli, yksi mieli",  I Finland talar man finska, ett språk ett sinnelag, säger högerkrafterna. Denna äktfinskhet och därmed sammanhängande pöbelmentalitet måste slås tillbaka. Frågan är hur.
.Man kan inte klippa av 600 år av gemensam historia genom att låtsas som om den inte funnes, även om den härskande klassen också har gjort tappra försök. Utan den svenska kulturen och det svenska språket skulle Finland ha blivit urarva. Det var under den svenska tiden som rättsväsende och ideologi i stort sett blev desamma som i västerlandet. Om inte svenskarna hade kommit. skulle finnarna fortfarande ha varit bönder och fiskare, jägare och samlare under Ryssland. Först efter 1917 kunde några förändringar ha kommit, men inte blivit tillräckligt djupgående för att göra Finland till en modern nation.Svenskar och finnar hade på den svenska tiden lika politiska rättigheter, eftersom finnarnas fyra stånd var representerade i den svenska riksdagen. Och för såväl svensk som finne gällde samma rätt: Svensk lag gällde för både svensk som finne.

För Geijer och fennomanerna var det en nödlösning att klippa av kontakterna för att man skulle kunna övervinna en djup och smärtsam smärta. Det började med Tegnérs och Geijers framgångsrika insatser. Förlusten av den östra riksdelen var så smärtsam, att man opererade bort landskapen öster om Viken ur minnet. Därför uppstod ”det egentliga Sverige”. Fennomanerna vidtog samma operation. Nödvändigheten gjordes till en dygd. Det går inte att ersätta svenskan med engelskan. Det vore detsamma som att påstå att vi inte längre är bröder. Våra länder är i dag nästan lika sammanvävda som 1809: Näringslivet och bankerna är integrerade, arméerna kämpar tillsammans på olika håll i världen. I Sverige bor cirka 500 000 människor av finsk härkomst. De har kommit till Sverige efter kriget och utan dem hade Sverige i dag inte kunnat hävda sin produktion och sin ställning som en modern stat. Finland å sin sida fick hjälp med att skapa mänskliga villkor för sin överstora jordbruksbefolkning, som fick ett bättre liv i Sverige än den kunde få i Finland.

I den östra rikshalvan gick överheten1809 ihop med den ryska dito, eftersom adeln såg en bättre framtid under Ryssland. Därför stödde ämbetsmännen redan från början det finska språket och sökte att kulturellt närma sig Ryssland för att skilja ut det svenska arvet.

Finland och Sverige gick skilda vägar, men det gemensamma arvet medförde, att de utvecklades parallellt. Den bestående fördelen blev,att finskan (av svenskspråkiga) utvecklades till ett kulturspråk. Finnarna bör inte i första hand lära sig svenska för att den svenska minoriteten skall få bli betjänad på sitt modersmål, utan därför att Finland och Sverige i första hand och hela Norden i andra hand hänger samman med tusentals trådar.  Tillsammans har de nordiska länderna omkring 25 miljoner invånare och med skandinaviskan som förebild kan vi medvetna om vårt eget värde spela en betydande roll i den europeiska unionen. Utan den svenska tiden hade finnarna inte utvecklats till ett kulturfolk utan hade förblivit bönder och fiskare under Ryssland. I skydd av sin autonomi under den ryska tiden bevarade och utvecklade Finland sin kultur och sitt kulturarv som kommer från Tyskland via Sverige. Tack vare korstågen från Sverige blev Finland en del av västerlandet.

Norden utgör en kulturell, språklig och historisk väv. I Europa uppfattas vi också som en helhet. Man talar om den nordiska modellen. Tillsammans har vi bättre möjligheter att  motstå den pöbelifiering som utgår från den anglosaxiska världen och den vägen knyta an till våra rötter i Europa. ”När man kommer från utlandet till Köpenhamn är man nästan hemma”, sade en finska tlll mig. Att vi skulle umgås på ett tredje språk är löjeväckande.

Problemet med att förstå våra skandinaviska språk är på grund av den tilltagande obildningen i Sverige och Danmark  resultatet av en konsekvent strävan att skapa akademiker lämpade för det tayloristiska fabrikssystemet. Många svenskar begriper inte ens finlandssvenska. De sluter därför förbund med äktfinnarna och vill tala sin kvasiengelska till och med när de träffar norrmän. De kallar sig ”internationella”.

Själv tillbringade jag mina sista sex formativa år i Helsingfors. Eftersom jag inte talar något ickenordiskt språk i Norden var det naturligt att tala svenska. Finnarna var ofta reserverade och hade tidigare bara talat svenska i skolan. Tack vare att de har lärt känna mig talar de nu svenska i nordiska sammanhang. Gentemot finlandssvenskarna intar de en annan attityd. I Helsingfors har finlandssvenskarna  blivit så kuschade av äktfinnarna och hyser ett sådant självförakt, att  de automatiskt talar finska, ofta även med varandra för att ej stöta sig med någon. ”De hukar sig”, som poeten Gösta Ågren säger.
Detta har också en förhistoria. Bland annat hade överklassfruarna i stadsdelen Eira i Helsingfors efter kriget roligt åt nyanlända butiksbiträden, som ej kunde svenska. ”Svenskspråkiga vänsterintellektuella i Nyland ”insåg” därför 1968 att folkets språk var finska. Raset kom sedan Lilla Teatern i Helsingfors spottat på sitt modersmål. Kabarén var en  nödvändig antites, men den får ingalunda bli historiens slut. Det är rivaliteten mellan finskt och svenskt som ger landet dess särprägel och driver kulturen framåt.

Finnen byter ej språk, när han kommer in i ett svenskspråkigt område. Det gör däremot en tyskspråkig schweizare när han kommer till en fransk eller italiensk kanton. Aversionen mot svenskan, som ibland övergår i hat, vilar således på tre ben: finskans diskriminering i historien, mindervärdeskomplexet och blygheten, vilka av en skicklig folkförförare kan förenas till en mäktig högerkraft.

Högerkrafterna  kryper för tyskarna. Tidigare kommendören för försvarsmakten.Hägglund, talade i medlet av 1990-talet i Vasa med stolthet om att vapenbrödraskapet mellan Finland och Tyskland grundades av jägarna. Så länge vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen  (som tänkts ut av Mannerheim) fanns, förnekades det men är i dag på modet igen. Stoltheten däröver går hand i hand med äktfinskheten och högerkrafternas framgångar. Hägglund är son till en svenskspråkig jägargeneral men yttrade i sitt långa tal till jägarnas minne bara åtta meningar på svenska, trots att han är svenskspråkig och trots att finlandssvenskarna spelade en mycket stor roll i jägarrörelsen och trots att han talade i Vasa, som är en tvåspråkig stad i ett svenskdominerat område och som dessutom spelade en avgörande roll för jägarrörelsens framgång. Jägarna bildade en borgerlig befrielserörelse mot Ryssland men sattes in i ett inbördeskrig.

Nationalismen är politisk och kampen mot den likaså. Såväl finsk- som svenskspråkiga måste delta. De personliga kontakterna är av vikt, och lättast går det för finnen, när kravet på att han måste tala perfekt svenska släpper. Han är nämligen perfektionist  i allmänhet och när han skall tala svenska i synnerhet. Det är en av anledningarna till att finnarna vid möte med rikssvenskar kan gripa till engelskan.De tror nämligen att man inte hör deras språkliga felsägelser, om båda talar ett tredje språk.Men man kan inte lära känna en människa på ett tredje språk. Båda spelar teater.

Personligen har jag den erfarenheten att bäst kontakt får jag med finnar, om jag försöker tala deras modersmål. När de hör, att min finska är dålig, går de ofta över till svenskan, ty vågar svensken tala sin dåliga finska, vågar de  tala sin bättre svenska.

Finland och Sverige är så invävda i varandra, att i framtiden bör inte den finne räknas som bildad som inte kan svenska och inte heller den svensk som inte kan finska... Detta är i dag omöjligt, men vi bör göra det till en seriös strävan.

Ulf Modin