Ända sedan Finland slets loss ur Sverige år 1809, har det funnits starka krafter som har sett allt svenskt och då framförallt det svenska språket som roten till allt ont. Då och då har stämningen varit hätskare, som t ex under den fenomanska rörelsen under andra delen av 1800-talet samt under de s k språkstriderna under 30-talet.

Idag, år 2011, är svenskan på allvar i skottgluggen igen. Partiet Sannfinländarna vill beröva svenskan dess ställning som nationalspråk, statsminister Mari Kiviniemi visar även hon en motvilja mot svenskan genom försök till administrativa reformer som missgynnar språket. Lägg därtill att hon har diskuterat frågan om att kommuner i östra Finland ska kunna byta den obligatoriska skolsvenskan mot ryska med Rysslands Putin. Tänk er scenariot att Fredrik Reinfeldt skulle dryfta frågan om att försämra något av de svenska minoritetsspråken deras ställning med representant för främmande makt. Det skulle bli ramaskri. I Finland är det dock fullt möjligt att öppet motarbeta en språkgrupp på 300 000 människor.

Som född i Sverige med finskfödd mor har jag svårt att förstå den avoga inställning som många finnar hyser till det svenska i Finland men även till Sverige. Har inte sviterna efter 1809 lagt sig ännu? Dessutom: Om Sverige nu har varit en så hemsk ”förtryckarmakt” en gång i tiden, varför då inte rikta minst lika mycket vrede mot Ryssland och det ryska språket. Ryssarna tog ju över när svenskarna kastade in handsken och ”ockuperade” Finland i drygt 100 år till.

Jag anser att finskhetsivrarna noga ska tänka sig för kring vad de håller på med egentligen och faktiskt visa Sverige och det svenska i Finland mer uppskattning. ”Utan det svenska språket hade det moderna Finland inte existerat”, har till och med förre presidenten Mauno Koivisto konstaterat. Sverige har flera gånger under historiens lopp visat solidaritet med Finland. Exempel: Under andra världskriget fick Finland omfattande militär och civil hjälp från Sverige med allt ifrån insamlingar till en svensk frivilligkår som stred på finsk sida. Min egen mor kom som krigsbarn till Sverige och hamnade hos en mycket trevlig fosterfamilj. Under 60- och 70-talen fick så många finländare möjlighet till utkomst i Sverige då arbetslösheten var hög i Finland.

Svenska språket har talats i århundraden i Finland, enligt vissa källor redan på 1100-talet. Detta gör att svenskan har minst lika stor rätt att existera i Finland som finskan.

Finskan har på senare år fått en starkare ställning i Sverige. Först genom minoritetsspråksreformen år 2000 och sedan genom det successiva utökandet av det finska förvaltningsområdet, d v s kommuner där medborgarna har rätt till samhällsservice på finska.

I Finland har man däremot satt stor press på svenskan, bland annat genom kommunreformer som missgynnar språket och genom slopandet av den obligatoriska studentskrivningen i svenska år 2004.

I de flesta andra europeiska länder stärks de mindre språkens ställning – Finland utgör i detta sammanhang ett negativt undantag.

Det är nu dags att även i Finland visa mer ödmjukhet i språkfrågan – en bra början vore i samband med riksdagsvalet den 17 april. Samtidigt är det höjden av flathet av svenska politiker att inte visa mer stöd för svenskan i Finland. Avslutningsvis är det märkligt att språkgemenskapen med 300 000 människor på andra sidan Östersjön inte väcker mer intresse bland svensken i gemen. Maybe because they are so impressed of the English language!?

Per-Owe Albinsson