Kari Bergholm noterar (Hbl 23.5.2011) Hbl:s artiklar om hur ”de finskspråkiga inte erkänner finlandssvenskar som fullvärdiga medborgare i Finland och till och med betvivlar deras fosterländskhet.” Han anser att det är olämpligt, men förståeligt, eftersom inget övertygar de ”finskspråkiga att finlandssvenskarnas identitet är finsk och inte svensk.”

Lösningen på problemet, som det kallas, är att ”finlandssvensk” överges till förmån för ”svensktalande finnar”. Men Bergholm tror inte att det går; finlandssvenskheten är hos finlandssvenskarna lika ingrodd som övertygelsen hos många finskspråkiga ”att de svenskspråkiga inte tillhör det finska folket och därmed utgör ett främmande element”.

Fastän finskans ”suomalainen” inte skiljer mellan ”finne” och ”finländare” kan man nog göra det på svenska. Begreppet ”finlandssvensk” är en konstruktion (som mycket annat), men invant och fungerar väl. ”Svensktalande finnar” syftar på något annat, och en reduktion av ”finlandssvenskar” till bara ”svenskspråkiga” avfärdar andra identitetsinslag än språket, och en strävan att inordna finlandssvenskarna i den kategorin förnekar språkets roll som bärare av kulturell identitet. Vi kan inte låta en rädsla för olikheter, en ovilja mot skillnader och en strävan efter nationalistisk konformitet påverka språket (vilket märks till exempel i den stundvis tvångsmässiga användningen av ändelsen ”-språkig” även då det uppenbart är malplacerat).

Ett snävt nationalstatstänkande kan inte användas som identitetsmodell. Finlandssvensk utesluter inte samhörighet med det finländska, eller det finska. Det här är ett problem som främst härrör från undervisning och historiesyn.
 
Petter Björk
Sekreterare
Finlandssvensk samling rf