Den 12/3 2009 publicerade regeringen propositionen ”Språk för alla – förslag till språklag”. Redan våren 2008 tillställde Språkförsvaret Språklagsutredningen sitt remissvar. Språkförsvaret förhöll sig på flera avgörande punkter kritiskt till utredningen ”Värna språken”, på vilken propositionen bygger, men vi ansåg ändå att förslaget till språklag representerade ett stort steg framåt. Även om språklagspropositionen innehåller vissa försämringar jämfört med författningsförslaget i ”Värna språken”, kvarstår vår helhetsbedömning. Det är dock vår skyldighet att påtala nämnda försämringar eller brister. Vi upprepar däremot inte våra ståndpunkter från remissvaret.

Svenskans ställning i EU

Det är naturligtvis alldeles utmärkt att den svenska regeringen ansluter sig till EU:s övergripande målsättning att främja flerspråkigheten och den språkliga mångfalden, något som EU är fast besluten att bevara.

I propositionen (sid. 34) heter det angående tolkningssystemet att

”Sverige har varit drivande för att få till stånd en smidigare och mindre kostsam språkordning inom EU. Samtidigt är det regeringens utgångspunkt att svenskan inte ska behandlas annorlunda än jämförbara språk i EU, t.ex. grekiska och portugisiska.”

Detta självberöm fanns redan i den socialdemokratiska regeringens proposition ”Bästa språket” 2005. Tolkningssystemet bygger på att rådets arbetsgrupper delas in i tre kategorier, c:a 20 grupper med full tolkning, c:a 50 grupper utan tolkning (d.v.s. oftast engelska och franska) och c:a 80 grupper, där medlemstaterna får begära och betala för passiv eller aktiv tolkning (s.k. Request and Pay, RP). Inom RP-systemet tilldelas varje medlemsstat en pott per år. Om en stats begäran om tolkning överstiger den tilldelade potten får medlemsstaten själv betala. Vid begäran som understiger potten går 2/3 tillbaka till resepotten för respektive medlemsstat.

Men har denna språkordning egentligen varit så lyckad för Sveriges vidkommande? Sverige beställer nämligen minst tolkning av EU:s medlemsstater och använde 2006 endast tio procent av avsatta medel:

”Länder som Grekland, Finland och Ungern använder hälften av budgeten, Danmark och Estland använder näst Sverige minst tolkning (sid.35). ”

Stora länder med stora språk som Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Spanien och Italien använde inte bara avsatta budgetmedel utan tillsköt även egna pengar för att få önskad tolkning.

Det förs ingen som helst diskussion i propositionen varför Sverige begär minst tolkning av alla EU-stater. En teori skulle kunna vara att Sverige är den EU-stat, vars företrädare har de överlägset bästa kunskaperna i engelska eller franska förutom i de stater, där dessa språk är modersmål för majoriteten av medborgarna. Franska kan emellertid direkt uteslutas. Det finns heller inga som helst empiriska bevis att de svenska företrädarna skulle tala så mycket bättre engelska än sina holländska och danska kollegor, vilkas språk också är nära besläktade med engelskan. Det är alltså snarare fråga om de svenska företrädarnas mentalitet och självbild, som regeringen inte tycks vilja försöka ändra. De föredrog alltså att 60 procent av de budgeterade medlen för tolkning gick till resepotten, medan 30 procent försvann tillbaka in i EU:s kassa.

Mot den bakgrunden var skrivningen i språklagsutredningens författningsförslag, nämligen att ”Den som företräder Sverige i Europeiska unionen ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk”, högst rimlig. Men regeringen går emot utredningen på denna punkt. Det enda konkreta argument som anförs i propositionen är att ”…kan det konstateras att det av praktiska och ekonomiska skäl skulle vara mindre ändamålsenligt att enbart utgå från behovet att hävda det egna språket när det avgörs om tolkning ska begäras (sid.37).” Men Sverige förlorar ju ekonomiskt på att inte använda de budgeterade medlen för tolkning fullt ut! Slösar Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Spanien och Italien med skattebetalarnas, de egna och de övriga i resterande EU-länder, pengar? Det kan också uttryckas som att Sverige deltar i att bestrida kostnaderna för ifrågavarande länders tolkningsverksamhet, eftersom dessa utnyttjar potten fullt ut – i motsats till Sverige. Sverige gör säkert också rena kapacitetsförluster, eftersom ytterst få svenska företrädare talar flytande engelska eller franska. Att inte använda tolkningssystemet inom EU är dessutom direkt parodiskt, eftersom EU har världens mest omfattande och avancerade tolkningsverksamhet.

Språkförsvarets uppfattning är alltså skrivningen från Språklagsutredningen ska stå kvar i den kommande språklagen.

Svenskans ställning inom högre utbildning och forskning

Svenska språkets ställning inom högskolan behandlas mycket knapphändigt på sid. 19 – 20 i språklagspropositionen. ”Värna språken” har däremot en relativt fyllig beskrivning av språksituationen på högskolan.  Regeringen undviker att själv ta ställning till om det finns en hotbild mot svenska språket eller inte utan hänvisar endast till utredningen:

”Det finns en medvetenhet inom utbildnings- och forskningsområdena om hur användningen av engelska på sikt kan påverka de nationella språkens ställning. Detta visar sig bl.a. i att det vissa universitet och högskolor utarbetats språkliga handlingsprogram. Utredningen  konstaterar att det inom forskarvärlden generellt ses som naturligt och berättigat att forskningsresultat görs tillgängliga för allmänheten, t.ex. genom att resultaten sammanfattningsvis översätts till svenska (sid. 19 – 20).”

Sanningen är att det endast är en minoritet av universiteten och högskolorna som har antagit språkliga handlingsprogram och att Högskoleverket inte har haft en tillräcklig överblick av läget utan t.ex. kontaktat Språkförsvaret för att ta del av vår sammanställning. Regeringens motivering varför den nuvarande högskoleförordningen behöver ändras är också bakvänd, eftersom den inte alls berör ett av huvudskälen till språklagen, nämligen risken för svenskans domänförluster till engelskan:

”För att förtydliga möjligheten att använda andra språk än svenska inom forskning och högre undervisning överväger regeringen en sådan ändring av högskoleförordningen (sid.20)." Om detta är den viktigaste motiveringen till en förändring av högskoleförordningen, återstår det väldigt många ansträngningar för att värna svenskan inom högre utbildning.

Det finns en hotbild mot svenska språket, som den nuvarande regeringen tar alldeles för lätt på. I Sverige gavs omkring 5000 av 40000 kurser, d.v.s. 12,5 procent, på landets universitet eller högskolor helt eller delvis på engelska enligt en uppskattning från 2006 (”Svenskan hotas av svengelskan” – Dagens Nyheter 20/10 2006. Andelen kurser på engelska har naturligtvis fortsatt att öka och situationen är extrem på masterprogrammen, som i regel ges på engelska, vid vissa högskolor. Andelen nybörjare på masterprogrammen läsåret 2007/2008 som var utländska studenter uppgick till 99 % vid Blekinge högskola, 95 % vid KTH Stockholm, 70 % vid Lunds universitet, 42 % vid Stockholms och Göteborgs universitet, 40 % vid Uppsala universitet och 37 % vid Chalmers tekniska högskola (Källa: Svenska Dagbladet 12/2 2009). Den stora andelen utländska studenter, varav drygt hälften är gratisstudenter, tvingar också fram denna undervisning på engelska. Samtidigt kan man undra varför det är så få svenska studenter som läser vid vissa tekniska högskolor; antingen lyckas det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet inte producera tillräckligt med studenter eller så undviker svenskspråkiga studenter de engelskspråkiga utbildningarna eller så samverkar de båda faktorerna.

När det gäller andelen avhandlingar på engelska, uppgick dessa enligt Doktorandspegeln 2003 till 78 procent i Sverige. Enligt senaste uppgifter har det skett en snabb ökning - enbart var fjortonde, d.v.s. sju procent, avhandling skrevs på svenska år 2006. 99 procent av alla avhandlingar skrevs antingen på engelska eller svenska; någon promille på tyska.

Enligt Språkförsvaret är språksituationen inom den högre utbildningen en nationell angelägenhet, eftersom den också i huvudsak finansieras av skattemedel. Den övergripande språkpolitiken är regeringens och riksdagens ansvar, inte de enskilda högskolornas eller ens Högskoleverkets. Språkförsvaret anser

* att undervisningsspråket inom högskolan normalt är svenska på grundkursnivå och att studenter med svenska som modersmål alltid har rätt till undervisning på svenska utom i rena språkämnen. Undervisning på engelska kan ske för gäst- och utbytesstudenter och på master- och forskarnivå, om detta är mest ändamålsenligt;
* att ingen kurs ska kunna erbjudas på engelska, om den inte först erbjudits på svensk;.
* att en svenskspråkig student alltid ska ha rätt att examineras på sitt eget språk - utom i rena språkämnen. Utländska studenter ska ha rätt att examineras på engelska eller annat språk, om behöriga examinatorer finns tillgängliga;
* att danska och norska ska vara jämställda med svenska som undervisnings-, examinations- och avhandlingsspråk;
* att vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan skrivas på svenska, danska, norska, engelska, eller annat främmande språk, främst tyska, franska och spanska. En avhandling som skrivs på svenska eller annat jämbördigt språk enligt ovan förutom engelska, ska förses med en fyllig sammanfattning på engelska. En avhandling som skrivs på engelska eller annat främmande språk ska likaledes förses med en fyllig sammanfattning på svenska. Det enda som ska ha betydelse för val av avhandlingsspråk är om en avhandling kommer att kunna utsättas för en vetenskaplig granskning inom ämnesområdet eller inte;
* att publicering av vetenskapliga artiklar och avhandlingar på svenska inte ska missgynnas genom att kvantitativa mätmetoder, s.k. bibliometri, används;
*  att givet att en kursbok på danska eller norska håller samma vetenskapliga standard som en engelskspråkig, är alltid de förra att föredra.

Andra undervisningsspråk än svenska i grundskola och gymnasium

I frågan om att värna ett språk, som ju är språklagens syfte, är undervisningsspråket i skolan av yttersta vikt. Det lägger grunden för individens medborgarspråk eller offentliga språk. Det måste övas under hela skoltiden och behärskas så väl som bara är möjligt före avslutad skolgång. Av denna anledning är det ett svårt förbiseende i propositionen att inte närmare beröra undervisningsspråket i svensk, skattefinansierad grundskola och gymnasieskola. Skolan ska stå för återväxten av språkbrukare i samhället, och hävda medborgarspråket och odla upp individens språkresurser. Domänförluster för svenskan i de allt fler engelskspråkiga skolorna i Sverige, både för enskilda individer och som klassrumspråk, har tydligt påvisats i många forskningsrapporter (senast bl.a. i avhandlingar av Maria Lim-Falk 2008 och John Airey 2009).
 
Ett samhälles huvudspråk måste därför också vara huvudspråk i skolan - allt annat ger mycket tvetydiga signaler om språkets ställning. Givetvis ska andra språks tid i undervisningen kunna utökas, men huvudspråket måste i alla lägen ha "kvalificerad majoritet" av tiden, d.v.s. kring 70 %. Detta är en mycket rimlig princip. För internationella skolor i den meningen att eleverna enbart vistas i Sverige under en begränsad tid kan givetvis en högre andel av undervisningstiden komma ifråga

Nätverket Språkförsvaret
genom
Per-Owe Albinsson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Hillo Nordström/Arne Rubensson

13/3 2009

(Denna kommentar är identisk med ett tidigare brev till kulturdepartementet och kulturutskottet så när som på vissa smärre redaktionella ändringar. Detta brev skickades nämligen den 11/3, dagen före som regeringen publicerade propositionen, som därmed inte längre var en lagrådsremiss och som dessutom fick ett namn.)